tystlidande

Jag kommer byta blogg och här nedan hittar ni en länk till den. Tystlidande startades egentligen redan 2008 men raderades efter ett tag och startades sedan igen 1 augusti 2010 och sen dess har jag skrivit här. Jag har ett tag nu känt att tystlidande var ett sätt för mig att ta mig igenom och dokumentera allt som hänt under de här snart 4 åren, jag ville också dela med mig av min historia för att kanske hjälpa andra i min situation och för att de som inte förstår ska få förståelse för alla som lever/har levt i ett misshadelsförhållande. Jag har gått från kvarskrivning till sekretessmarkering och snart är jag fri, jag är lycklig och förhoppningsvis är snart allt det där bara ett minne. Tystlidande har varit med mig genom tårar och skratt, genom alla händelser som tagit mig dit jag är idag; skyddade boendet, flytten till min lägenhet, min anställning, slutbetyg, min älskade hunds död osv. Nu är det dags för ett nytt kapitel i livet, tystlidande står för det som varit, min nya blogg står för framtiden. Jag kommer fortsätta kämpa med vissa rädslor och annat som är kvar från tiden jag levde med mitt ex, jag kommer alltid att få leva med dessa minnen men målet är att det inte ska få påverka mitt liv jag lever nu.

 

Jag hoppas att ni som läst min blogg och ni som hittar hit efter att jag bytt blogg och som lever med en man som psykiskt eller fysiskt misshandlar er läser och tänker "kan hon så kan jag!" Det är en lång och krokig väg men det är värt det. Ni har mitt ord på det.

 

Tack alla ni som följt mig!

 

 

Nu hittar mig här; http://tankartilldig.blogg.se

Var hos Anders idag och pratade om min ålderskris, det behövdes. Det är inte lika mycket kris nu som innan, Anders hjälpte mig se klarare på vissa saker och att jag ska se lösningar istället för problem. Som det här med att utbilda mig till exempel, finns det någon annan väg att gå istället eftersom jag inte ens vill plugga just nu? Är det något fel i att jag tar mig fram i arbetslivet på något annat sätt? Är jag mindre värd för att jag inte har någon högre utbildning? Jag måste sätta mig ner och tänka, vad vill jag egentligen? Om jag just nu trivs med mina arbetsuppgifter och lönen då kan jag ju fortsätta och njuta av det just nu och börja plugga när det känns rätt om jag nu vill det, och främst när jag vet VAD jag vill plugga. Inte bara plugga och sitta med höga studielån bara för att man ska "ha pluggat". Jag måste uppskatta det jag har, varför kan man aldrig göra det? Man tänker alltid på vad man inte har, eller skulle vilja ha, inte på allt fantastiskt man har just nu. Anders måste bli trött på mig, jag beklagar mig över sånt jag aldrig tar tag i, utan kommer dit gång på gång och säger hur jag önskar att mitt liv såg ut. Vi pratade om att jag önskar att jag träffade någon, jag börjar känna mig redo och jag saknar någon att dela livet och vardagen med... men vad gör jag för att kunna få det? Absolut ingenting. Anders frågade mig hur jag tänker att jag ska träffa någon, och ja sa då att någon som är intresserad av mig tar intiativet och kommer fram till mig, men då frågade han hur jag visar att jag är intresserad så personen vet att han ska komma fram och då fick jag mig en tankeställare. Bra män blir inte serverade på silverfat, de kommer inte gratis. Hur tänkte jag där egentligen? Och varför ska alltid killen ta intiativet, oftast är det ju sådana killar som är som mitt ex, tänk om det är en toppenkille jag är intresserad av och han är intresserad av mig men igen vågar ta intiativet, då blir det ju inget. Nej dags att tänka om! Anders sa många bra saker som jag ska fundera över. Den 16 maj har jag sista träffen med honom innan ett långt uppehåll till ungefär mitten av september, detta p.g.a. att den hektiska sommarperioden drar igång på jobbet.

 

Imorgon ska jag träffa min vän M i stan, det blir kul! Då kan jag fortsätta filosofera och analysera mina tankar med henne medan vi tar en glass och kollar på folk.

Idag hade cheferna fullt upp med att diskutera löneförhöjningar (endast med varandra än så länge), de ska tydligen välja ut några som gjort extra bra ifrån sig och ge de personerna en högre löneförhöjning och gissa hur glad jag blev när jag fick veta att en av personerna som är aktuell är jag! Min avdelningschef hade sagt att han var riktigt nöjd med mitt arbete och jag har ju verkligen kämpat och drivit på olika projekt, man vet ju aldrig hur andra ser på ens arbete men det är tydligen mycket uppskattat. Vanligtvis få vi väldigt liten löneförhöjning eftersom dom istället lägger krut på bonusarna som alla tillsvidareanställda får 1 gång/år och det här året får jag en bonus på 24.000 men nästa år ligger den på runt 60.000 - 70.000 kronor.

 

Jag behövde lite bra nyheter efter att ha vaknat med världens ångest vid 05.30 i morse, har ingen aning om varför jag helt plötsligt fick en ålderskrisångest, så tidigt på morgonen också... jag började reflektera över att jag börjar närma mig 30 och inte har "något". Egentligen har jag ju massor, men det där "något" som innefattar man, utbildning och barn lyser med sin frånvaro. Jag fyller 26 år i år, jag börjar få lite smått panik över det här med att jag inte träffat någon och att jag inte har utbildning och i nuläget inte har planer på att studera (p.g.a. många olika skäl). Kommer jag någonsin träffa någon? Det känns inte som det, jag vet liksom inte ens hur det ska gå till. Jag trodde jag skulle ha allt det där jag drömt om nu, runt 25, men jag är inte ens i närheten. Ibland brukar jag tänka att sånt där kan gå så snabbt, att man träffar någon och sen bara rullar det på men just nu kan jag inte se det framför mig. Det finns en kvinna på mitt jobb som är 40 år och ännu inte träffat någon, hon mår jättedåligt eftersom hon så gärna vill ha barn men nu fått reda på att hon kanske inte kan få det. Jag är så rädd för att sen hamna i samma sits som henne, att tiden bara går och man aldrig träffar rätt.

Från och med idag och till ej exakt specificerad tid har jag 2.120 kronor att leva på (dock förhoppningsvis till senast nästa vecka). Mitt bankomatkort går ut nu sista april och jag har sett i internetbanken att ett nytt kort ska ha skickats men inget har kommit så jag ringde till min bank och frågade om det och fick då veta att det skickades i slutet av mars. Det betyder alltså att min post har kommit bort, antagligen hos skatteverket, vilket med min erfarenhet kan betyda att någon annan med skyddad identitet har fått det. Aja, borta är det i alla fall och kortet spärrades och de har beställt ett nytt med ett nytt kortnummer eftersom man inte vet vem som har tillgång till det dom skickade. Detta betyder att det gamla kortet som jag har nu också spärrades eftersom det kortet och det borttappade kortet har samma kortnummer). Det tar normalt mellan 3-5 bankdagar för att få ett nytt kort men eftersom min post går genom skatteverket tar det längre tid, har jag riktigt otur så kommer mitt brev bort igen eller fastnar extra länge hos dom som hanterar posten. Jag håller tummarna för att det här går smidigt.

Idag har jag mått mycket bättre och förkylningen är under kontroll. På förmiddagen gick jag ut och satte mig i solen med min ena katt i nästan 1 timme innan jag gick in igen. När vi är ute håller sig katten vid mig hela tiden på lite olika avstånd, hon kan lägga sig i skuggan i någon buske, strosa omkring, lägga sig brevid mig i solen, spana på några fåglar, äta lite gräs eller fånga flugor. Ibland sätter hon sig precis framför mig och håller koll på vad som händer runtomkring, nästan som att hon vaktar mig lite. Hon är så fin min katt, blir så lycklig över att se hur glad hon blir när hon nu får komma ut i sol och värme när hon legat hemma hela vintern.

 

Innan jag cyklade till mataffären gick jag ut och satte mig i solen en liten stund till, men nu ligger jag i sängen med mina katter precis brevid och har lite ångest över att gå till jobbet imorgon. Försöker dock tänka på att det endast är en 4-dagars arbetsvecka både denna vecka och nästa vecka. På fredag slutar jag också 14.45 och nästa tisdag ska jag på ansiktsbehandling vilket jag ser fram emot, fick ett presentkort av kollegor när jag fyllde år på 600 kronor som går ut i maj så det var på tiden att jag tog tag i det och bokade en tid.

Hela Sverige har nog varit ute i det fina vädret idag förutom jag som mått dåligt och sov i flera timmar på eftermiddagen. Fortfarande dunderförkyld och idag har jag känt mig svag i kroppen och haft lätt huvudvärk, ska gå och lägga mig i sängen strax och förhoppningsvis mår jag bättre imorgon.

 

 

Jag som trodde jag höll på att bli frisk har nu blivit riktigt dunderförkyld, började känna det igår på morgonen och på kvällen slog det till ordentligt. Det betyder alltså att jag fortfarande inte kan träna vilket är jättetråkigt, jag hade egentligen tänkt satsa på träningen nu under påsk och verkligen kört hårt men så blir det tyvärr inte. Jag får försöka uppskatta vilan och lugnet istället.

 

Jag har förut skrivit en del om att det har varit jättejobbigt när en kamera åker fram och någon vill ta kort, vilket gör att man inte har någon kontroll alls över vem som ser bilderna eller var de hamnar, speciellt nu för tiden när alla lägger upp sina bilder på instagram, facebook, bloggar osv. Herregud vad jag hatat de där kamerorna, de har framkallat sån nervositet och panik... men jag kan faktiskt säga att de inte gör det längre. Jag kom och tänka på det idag när en kollega som jag grillade med sa att hon ville ta kort till sin blogg och riktade kameran mot mig, jag log bara mot kameran och sen fortsatte äta. Ingen panik, ingen ångest, ingenting. Jag finns även med på två bilder på instagram och säkert någon på facebook, men jag bryr mig inte riktigt längre. Mitt säkerhetstänk är inte längre som det en gång var, då tänkte jag t.ex. att mitt ex kanske känner nån som känner personen som lägger upp bilden på mig och blir tipsad om det och sedan letar upp mig, men nu tänker jag mer "det skulle vara ren otur om han skulle råka se bilden, och man vet inte, han kanske inte ens bryr sig längre". Det är så skönt att kunna släppa på allt man i detalj tänkt på förut, lägga sina tankar och energi på sånt som betyder något istället. I augusti har det gått 4 år sedan jag lämnade honom, hela 4 år. Förstår inte hur det kunnat gå så snabbt, mitt liv har förändrats så otroligt mycket sedan 2010 så ibland kan jag känna att hjärnan inte riktigt hängt med haha. Från början gick tiden i snigelfart, man bara längtade efter att åren skulle gå så de värsta skulle vara över, man visste knappt hur morgondagen skulle bli och allt var en enda stor dimma, men tillslut så vänder det. Ni som lever i ett förhållande där ni blir misshandlade, psykiskt och/eller fysiskt, va inte rädda för att lämna! Va inte rädd för separationsångesten och tomhetskänslorna. Man överlever. Tro på dig själv! I början är det jobbigt men det är bara en liten period i ens liv, det är så värt det när man sen ser vad framtiden har att erbjuda. Jag är så glad att jag den där dagen jag sa till mig själv att "nej nu räcker det, aldrig mer".

Min pappa + 4 personer har varit här och hälsat på, de kom vid 11 och åkte vid ca 16.30. Vi hann besöka många olika ställen, bland annat ett naturreservat och djurkyrkogården. Det blev även en sväng förbi IKEA och en annan inredningsbutik där jag köpte en jätte fin prydnad som föreställer en ballerina som sitter på en pall, den passade perfekt på min byrå. Det har varit konstigt väder idag, molnigt, soligt och regn. Regn är dock mysigt, önskar att jag hade en balkong jag kunde gå ut och sätta mig på och lyssna på regnet och filosofera. Det är så rogivande.

 

Hostan är fortfarande kvar men det är mycket bättre, verkar dock som att jag börjar bli förkyld... får se hur det utvecklar sig.

Det var lugnt och skönt på jobbet idag och jag fick fixa med det jag tycker är roligast, vi hade även besök/möte möte med ett företag som vi sammarbetar med vilket förgyllde dagen lite extra. Jag hade jättesvårt att sova i natt eftersom jag hade sån hosta, tillslut fick jag ta en tablett för att kunna sova även fast man egentligen inte ska när man har slemhosta. Men vid 03.30 kände jag att jag behövde få sova några timmar i streck för att orka en hel arbetsdag. Just nu håller jag på att tvätta och lite senare ska jag städa, får besök över dagen imorgon och då måste det ju vara fint.

Det är sjukt hur bra jag lyckades med fisken, smakerna var perfekt kombinerade och fisken hade superb konsistens. Jag har dock svårare att äta fisk som jag själv tillagat än någon annan tillagat i många fall, det var samma sak när jag åt kött. Jag vet inte varför men jag har svårt för att se och ta på olaga kött och sen när jag ska äta det blir det en liten spärr i huvudet, men jag åt fisken och försöker rehabilitera mig själv från problemet. När jag hittade tre små ben i fisken fick jag verkligen kämpa och säga till mig själv att det bara var att äta på och låtsas som om det aldrig hänt. Jag ska frysa ner några portioner och så har jag även lagt fisk och potatis i en matlåda jag ska ha till jobbet imorgon, på jobbet kommer jag vara så hungrig att det är enklare att tänka bort "spärrarna" Till efterrätt åt jag jordgubbar med vispad grädde, det var väldigt goda jordgubbar för att vara den här årstiden måste jag säga.

 

 

Imorgon går jag till jobbet och jobbar jag 8-17 (till skillnad från de flesta andra som har halvdag eftersom det är skärtorsdag). Jag är helt bra i halsen och mår mycket bättre, det är endast hostan som är kvar. Jag är inte lika trött som igår då jag somnade några timmar på dagen och jag har varit iväg till affären och handlat lite.

 

Jag har precis lagat färsk koljafilé i ugn med matlagningsgrädde, timjan, citron, tomat och olika kryddor. Jag är inte så förtjust i fisk men jag vill lära mig tycka om det. Väntar bara på att potatisen ska bli klar så hoppas jag det smakar lika gott som det luktar.

 

 

Stannar hemma från jobbet idag eftersom halsen blivit värre och att svälja gör så sjukt ont men jag är inte så dålig att jag måste ligga i sängen. Förhoppningsvis blir det inte värre än såhär och att jag blir frisk till påsk så jag kan träna och hitta på lite roliga saker.

 

Nu blir det te gjort på citron och ingefära!

 

 

Jag har inte varit sjuk sen januari 2012 men nu är det nog dags. Vaknade med halsont som har hållit i sig, jag har dock inte känt mig så dålig att jag någon gång under dagen funderat på att gå hem. Jag tar paus från gymmet idag så får jag se hur jag känner mig imorgon men troligtvis blir det ingen träning imorgon heller, det är bättre att avvakta några dagar än att träna i mitt skick och sen bli så dålig att man inte kan träna på flera veckor. Igår körde jag hårt på gymmet, både styrketräning och kondition så jag känner mig rätt nöjd ändå.

 

Igår började jag göra om lite hemma, tog bort, tog fram och flyttade saker. Städade även som en galning. Jag fick ett sånt där "ryck" som man kan få ibland då man kännar att man är trött på hur det ser ut hemma och behöver förnyelse och nya intryck. Efter jobbet gick jag förbi blomaffären och köpte en vit kruka som jag hängde i fönstret och satte i en lyktranka som jag passade på att plantera om samtidigt, blev hur fint som helst! Igår såg jag också på tv att man kan plantera toppen av en ananas (bladen) i jord och på så sätt få en växt. Jag var bara tvungen att pröva så jag gick förbi mataffären och köpte en annanas och vred av toppen, tog bort några blad längst ner (vilket gör att man kan se små prickar som är rötterna som kommer växa fram) och stoppade ner den i jord och vattnade. Jag har en speciell lampa hemma som jag ska låta den stå under och sedan bara hålla tummarna att det tar sig, skulle vara jättekul!

 

 

 

Imorse körde jag 1 mil på crosstrainer och slog mitt personbästa med 10 minuter så jag tog milen på 50 min istället för 60 minuter. Kändes skitbra! Var helt opeppad när jag kom till gymmet och tänkte att det blir ett lugnt träningspass men efter ca 15 minuter fick jag värsta energin och bara körde på.

 

Igår kväll kom det några tårar innan jag gick och la mig, behövde verkligen få ut lite känslor som legat och bubblat. Idag har jag känt mig gladare och på bättre humör och det var kul att träffa kollegorna över en lunch. Nu sitter jag i soffan med ena katten på soffans kudde bakom mig och andra katten på en sittpuff framför mig. Mina älskade fina djur, jag önskar ni kunde få leva för evigt. Tanken på att de en dag inte kommer finnas, att det kommer finnas en sista dag då jag får stryka min hand över deras mjuka päls får mig att gå sönder inombords. Jag försöker dock uppskatta den tiden vi fått och nu har, ta tillvara på alla stunder och ge all kärlek medans jag kan. Det är väl det som är det värsta med livet, att den någon gång tar slut för alla.

 

Jag var så himla trött när jag kom hem från stan att jag direkt gick och la mig i sängen och sov i 1 timme, nu är jag jätteseg och orkar typ bara sitta här men jag ska försöka samla kraft och städa lite.

 

 

 

 

 

Jag tror jag har gått och blivit lite bitter eller något. Jag blir så lätt irriterad och stör mig på småsaker. Kan t.ex. verkligen störa mig på vissa personer på jobbet som jag vanligtvis inte gör. Vet inte hur länge det kan ha varit såhär, två veckor kanske? Känner mig för övrigt ganska ostabil, mår bra ibland och känner mig väldigt deppig kort efteråt. Upp och ner hela tiden. Försöker klura ut vad det är som gör det. Jag känner lycka, samtidigt som det är något oförklarligt som hela tiden stör den känslan. Jag finner inte ord för det men jag känner det i kroppen.

 

Under kvällen har jag torkat på hyllor, runt fönster, lister, skåp osv och jag ska fortsätta imorgon. Man mår bättre av att ha rent runt sig (i alla fall jag) och det var ett tag sedan jag städade riktigt ordentligt. Jag brukar kalla det "flyttstädning", man städar alltså varenda litet hörn och vrå i lägenheten så det ska kännas som när man flyttade in. Imorgon ska jag träffa några kollegor och ta en lunch vid 13, innan det tänkte jag hinna träna. Förhoppningsvis orkar jag ta mig upp vid 8 så jag har god tid på mig.

 

Ska borsta tänderna nu och sedan lägga mig i sängen, kanske göra några mindfullnessövningar och försöka slappna av så mycket jag kan innan jag somnar och förhoppningsvis vaknar upp med en mindre smärtande nacke.