Förstod hon? Eller gick hon på mitt spel?
Det som också är svårt med att träffa min vän är att jag aldrig berättade för henne vad som pågick. Jag hintade inte ens det. Jag spelade ett spel framför henne för det var det enda sättet jag kunde överleva vardagen på, jag levde mig in i rollen som den lyckliga tjejen och i de stunderna glömde jag alltid bort alla problem, det var som att de inte exicterade. Hon var min flykt från verkligheten och det var pga henne som jag klarade av allt utan att bli helt galen. Hon och kuratorn. När jag hade skador skämtade jag alltid bort det och hittade på en rolig bortförklaring, ibland kändes det som att hon inte trodde på det men jag vet inte om hon någonsin förstod. Jag minns att hon en gång frågade om han slagit mig någon gång, men jag svarade helt övertygande "nej, aldrig någonsin", jag tror till och med att jag drog till med att jag skulle lämna honom på direkten om han höjde handen mot mig.
Jag har tänkt mycket på om hon gick på mitt spel eller om hon egentligen såg igenom det men inte vågade säga något? Jag har skäms över att jag aldrig sa sanningen till henne trots att vi kom så nära varann, men nu får jag äntligen chansen att berätta hur det egentligen låg till och förklara varför jag aldrig sa något. Jag har redan berättat väldigt kortfattat vad som har hänt och hon vet om hela min situation jag lever i nu, men det kommer nog kännas konstigt att berätta allt öga mot öga när hon haft en helt annan roll i mitt liv innan.
Den hemska dödsångesten
Jag gör allt extra sakta eftersom jag inte vågar gå ut genom dörren och när jag är klar med allt och jag övervägt om jag ska ta mig ut genom fönstret eller dörren bestämmer jag mig för att gå ut genom dörren men tar mina nycklar och lägger en nyckel mellan varje finger och knyter sedan näven så att en nyckel sticker fram mellan varje finger så jag kan slå på ett sätt som skadar personen som eventuellt skulle kunna attackera mig så den tappar fokus på mig. Jag går inte den vanliga vägen utan går mot motsatt håll och kollar bakom mig hela tiden och är beredd på att springa.
De här situationerna får mig att må fysiskt dåligt efteråt eftersom de gör mig så rädd och dödsångesten jag upplever i den stunden är hemsk. Jag känner mig jätte svag i kroppen, som om jag sprungit ett maratonlopp och blir helt ofokuserad.
På väg att bli sjuk?
5 dagar senare...
Är jätte trött idag trots att jag sovit 8 timmar och efter promenaden i morse blev jag ännu segare. Ska ta och lata mig ett tag nu innan jag måste sätta igång och städa.
Borta på midsommar
Hoppas ni alla får en trevlig helg och midsommar!
Öka tempot
Tätare psykologkontakt
Jag tycker att det de senaste gångerna har gått väldigt bra, mycket går frammåt och jag mår bättre än förut. Känner mig närmare mitt mål att börja jobba och att få en fungerande vardag. Kan dock ibland känna att jag är ganska långt ifrån att uppnå ett "normalt" liv, men jag jobbar på det...
Varför dröjer det så många signaler?
Finns det någon som känner som jag? Vet inte om det bara är jag som har hakat upp mig på det här eller om det finns fler som känner som jag? Jag tror det kan vara så att jag lägger hela min oro på just den här "ringa situationen" för att kunna hantera det hela situationen med han. Jag lägger nog över rädslan på något man "kan ta på", men jag är inte säker...
Dr Phil om posttraumatisk stress
Verklighetens kurragömma
Det har dock varit ganska jobbiga dagar, jag är i min hemstad och det har varit en hel del stresspåslag som varit jätte jobbiga. Ibland får de mig att må fysiskt dåligt i flera timmar efter och jag har haft ont i magen hela helgen. Jag såg en av hans vänner igår, jag är inte säker på om han riktigt kände igen mig eftersom jag hade glasögon och vi inte träffats så många gånger, men jag hoppas faktiskt att han gjorde det eftersom mitt ex då kanske tror att jag ändå fortfarande bor kvar här någonstans. Det gör att jag kan känna mig lite tryggare i staden jag bor i nu efter att en av hans andra vänner såg mig där vid mataffären, det avleder honom från att tro att jag faktiskt kan bo där, jag kunde lika gärna ha varit på besök.
Det känns egentligen så absurt att behöva gömma sig såhär och hela tiden behöva vara rädd. Ibland kan jag inte fatta att jag behöver göra det, det är som en mardröm som jag tror jag ska vakna upp ur. På riktigt alltså, ibland kan jag inte fatta att det här är mitt liv. Mitt liv. Det är som verklighetens kurragömma som jag har tvingats leva i för länge, det tar aldrig slut.
När jag går ut i hemstaden kollar jag hela tiden runt för att hålla koll på vilka som ser mig och är jag på en plats där det är svårt att hålla koll så ser jag till att försöka göra mig så osynlig som möjligt och döljer ansiktet och håret så gott det går. Här kan jag bara ha kläder han aldrig har sett mig ha, skulle aldrig gå ut med klädesplagg han känner igen eller som är "typiska" mig. Går ofta med luva och solglasögon, försöker röra mig på ett annats sätt och inte prata så högt. Man ska inte tycka synd om sig själv, men ibland kan jag nog fan göra det. Jag tycker inte jag förtjänar att behöva leva såhär. Det är han som borde vara rädd. Jag har levt med rädsla och hot i relationen också och bara för man lämnar dom tar det inte slut, tyvärr, men chansen att bli dödad minskar drastiskt även fast man oftast inte inser det. Min största rädsla när jag är här är att bli skjuten i huvudet eller att bli knivhuggen bakifrån, och när jag hamnar i obehagliga situationer ser jag framför mig hur det händer, det spelas upp i mitt huvud gång på gång.
Jag tjatar ofta om det här med att gömma sig, hur arg det gör mig, men jag kan bara inte acceptera det och kommer aldrig kunna göra det heller för det ska inte behöva vara såhär! Det är kvinnorna som fortsätter att straffas även efter relationen, det är som att det männen gör mot oss nästan är okej. Straffen för kvinnofridskränkning är också alldeles för låga och vi måste sätta våra liv till innan männen får ett kännbart straff, om ens då vissa gånger.
Vad säger man till SOS alarm?
Har inte hunnit skriva förens nu då jag har varit tvungen att fixa en del saker innan jag åkte iväg och så var det ett moment i resan jag också mentalt behövde förbereda mig lite inför. Resan gick bra men höll ett tag på att få kraftig panikångest, blev oerhört rädd, men kunde hantera det ganska bra ändå. Alltid när jag är i situationer jag känner mig orolig eller rädd för att något ska hända har jag 112 inslaget på mobilen (larmtelefonen fungerar bara i länet man bor i) så jag bara behöver trycka på "ring" i fall något händer. Men idag tänkte jag på en sak, vad säger man egentligen till SOS alarm? När jag använder larmtelefonen har de redan alla mina uppgifter, men SOS alarm har ju ingen aning om vem jag är även om jag säger mitt namn, efternamn och vart jag är, och om han skulle dra iväg mig därifrån innan polisen hinner komma så har de ju ingen aning om vem de ska leta efter. De kanske inte ens tar mitt samtal på så stort allvar och struntar i att leta. Jag är också orolig för att de inte skulle uppfatta vad jag säger, och man har ju inte tid att stå och bokstavera saker och ting i en hotfull situation. Det hände mig sist jag ringde polisen, samma dag som jag lämnade han. Kvinnan jag pratade med hörde först inte alls vad jag sa, sen fick jag bokstavera mitt efternamn och gatuadress. Sen fick jag också upprepa portkoden kanske 5 gånger. Paniken jag kände i den situationen går inte ens att beskriva, det var som en mardröm och paniken blev värre och värre för varje gång hon inte hörde vad jag sa. Jag litar inte alls på hela det där systemet och det är det som gör det hela ännu jobbigare, jag litar inte på att någon kan "rädda" mig om han får tag i mig, jag vet att jag då kommer tänka att jag inom de närmaste timmarna kommer vara död. Och det finns inget fint sätt att dö på när någon vill ta ens liv.
Ringa kommer jag dock alltid göra, det ger mig ingen trygghet men det är den enda livlinan man har just då. Så, vad säger man egentligen när man ringer? Ska man säga sitt namn och efternamn, personnummer, exakt adress om det går och snabbt försöka förklara hela situationen om man hinner så de uppfattar vad det handlar om? Typ säga; jag är hotad av min exman, har skyddad identitet, han har hittat mig...? Och även uppge hans namn och vilken stad han kommer ifrån. Det gäller ju att snabbt kunna få de att förstå exakt hur allvarligt det är och man har inte så mycket tid på sig. Jag vet även att han skulle reagera jätte starkt om han märkte att jag ringde polisen, så därför har jag nästan alltid handsfree inkopplad i mobilen så det inte lika tydligt och snabbt ska märkas att jag pratar med någon.
Chris Medina - What are words
Underbar låt.
Första personen ska få veta sanningen
Jag har kommit in i en period där jag varje dag tänker ganska intensivt på vad han gjort mot mig. Det började nog när jag såg hans vän på den där parkeringen, rädslan väckte minnen. Dödsångesten kom tillbaka. En nyfunnen vän som inte vetat så mycket mer än att jag blivit misshandlad och lever med skyddad identitet frågade mig för några dagar sen vad han egentligen hade gjort mot mig, och när jag berättade om en händelse då jag fick flerbensfraktur på revbenen sa hon "när du berättade det var jag tvungen att blunda, för det gjorde så ont i mig".
Ingen i min familj vet nästan något för att jag vet att de i nuläget inte riktigt skulle kunna klara av att höra det. Speciellt mina föräldrar. De har nog alltid velat hjälpa mig men kännt sig maktlösa och blundat istället. När jag berättar det vill jag kunna berätta hela sanningen, även varför jag tror det blev som det blev och vad jag önskar att de hade gjort och det skulle nog få dom att skuldbelägga sig själva och så kan jag inte göra mot dom. Måste hitta ett bra sätt att säga det på och vid rätt tidpunkt.
Dock tror jag det är en del av bearbetningprocessen att berätta för alla närstående vad som hänt och i helgen är det dags för den första. Kommer vara bortrest fredag till söndag och kommer då träffa en släkting och berätta allt han utsatte mig för. Jag vet att jag kommer gråta men just nu är jag inte rädd för det som jag brukar, jag behöver gråta. Vem skulle inte gråta när det berättar något sånt? Jag känner också att det är viktigt att jag visar känslor i det läget, det är enklare för personen att förstå än om jag sitter och visar mig helt oberörd.
Gå vidare utan hämnd?
På vägen hem gick jag förbi mataffären och när jag stod i kassakön och skulle betala ringde min mobil i väskan, jag orkade inte ta upp den så jag tänkte att jag skulle ringa upp när jag betalat klart. Men jag fick då två sms direkt efter varann och tänkte att det kanske var något viktigt så jag kollade: "ring det är jätte viktigt", och personen som skickade det brukar aldrig skriva så, så jag ringde upp direkt. Vill inte skriva vad personen sa, men jag hörde direkt på hennes röst att hon skulle säga något som skulle uppröra mig och när hon berättade började mina händer skaka och jag packade snabbt ihop varorna för att kunna gå iväg och prata ostört någonstans. Jag ville bara gråta men kunde inte. Jag hatar han. Det känns som han har vunnit över mig ibland, han kommer aldrig få sitt straff för vad han gjort mot mig och det gör mig arg, jag kommer för resten av livet plågas av alla smärtsamma minnen medans han går därifrån helt oberörd.
Tror ni man kan gå vidare utan att ha fått sin hämnd på ett eller annat sätt? Kommer jag verkligen någonsin kunna acceptera vad han gjort mot mig?
Nya intressen
För ett tag sen fick jag upp ögonen för piano efter att ha varit på en fest där en person spelade just piano. Tyckte det lät så fint och tänkte "åh sådär skulle jag också vilja spela". Efter som pianon är stora, dyra och absolut inte skulle få plats i min lägenhet så gav jag upp tanken att börja lära spela ganska snabbt, men när en släkting frågade mig, väldigt passande, om jag ville ha ett elektriskt piano (synt) som de hade stående i förrådet som var helt oanvänd så tändes den där lågan och viljan inom mig igen. Fick den hitkörd i helgen och har redan lärt mig en hel del, jag är helt ny inom området och kan ingenting från början men eftersom det finns så mycket videor på nätet med "lektioner" som visar hur man lär sig spela så behöver man inte gå och ta lektioner hos någon lärare om man inte har lust eller råd med det. Jag tycker det är jätte kul att spela och eftersom jag inte gör så mycket på dagarna så är det perfekt att kunna göra något bra av all ledig tid.
Att börja spela synt och även gå en 1 timmes promenad varannan dag tror jag kommer få mig att må bättre och känna att livet har lite mer mening. Ska gå och kolla efter några ordentliga träningsskor i veckan så det blir enklare att gå långt, just nu har jag inte alls några bra promenadskor och får alltid ont i fötterna efteråt.
Trasig tv
Min tv gick sönder i onsdags och väntar nu på att en ska komma hit med en ny. Det är konstigt hur svårt man har att vara utan tv.
Panik efter mail från skatteverket
Promenera tillsammans genom telefon
"Hälsovinsterna kan bli stora om man regelbundet ägnar sig åt någon form av fysisk aktivitet jämfört med om man är mest stillasittande. Man känner sig ofta gladare, sover bättre, kan lättare hantera stress och hålla vikten. Dessutom orkar man mer. Med regelbunden motion minskar man risken att få sjukdomar som typ 2-diabetes, högt blodtryck, övervikt, hjärtinfarkt, bröst- och tjocktarmscancer, värk i leder och benskörhet." (www.1177.se)
Jag försöker se promenaderna som ett sätt att utforska området här runtomkring, det är annars lätt hänt att man fastnar i vanor och alltid går samma vägar och missar allt annat som finns att upptäcka. Ska eventuellt gå en promenad tillsammans med en genom telefon, vi bor i helt olika städer men tycker båda att det är tråkigt att alltid gå ensam så då tänkte vi bestämma en dag som vi båda vill gå på och så ringer vi upp varandra och sätter i handsfree i mobilen och promenerar med den andra som sällskap genom mobilen. Två flugor i en smäll.
De flyttar
I sommar kommer det nog ändå kännas okej då jag kommer få en hel del besök, det är på vintern det blir värre, men jag ska försöka att leva lite mer i nuet och inte tänka så mycket på hur det blir sen, ska passa på att njuta av sommaren när den ändå är här. Ser mycket fram emot besöket jag får helgen den 1-3 juli då en gammal kompis kommer hit, hon är den enda jag har kvar kontakten med och som jag litar på till 100 procent.
Besök på skyddade boendet
När jag väl var där på boendet kände jag i alla fall hur skönt det är att slippa bo där, det enda jag saknar är gemenskapen men det andra lever jag mer än gärna utan. Tänker er själva, 8 kvinnor och lika många barn som är inlåsta i ett hus tillsammans och alla mår dåligt. Det är en tuff miljö att vistas i 24 timmar om dygnet. Jag skulle dock absolut inte avråda någon att flytta till ett sånt ställe när man vill lämna en våldsrelation, men ett tips är att försöka förbereda så mycket som möjligt innan om man har orken så slipper man bo där längre än nödvändigt. De 3 första månaderna behövdes det verkligen att jag bodde där och det är oftast så länge det är tänkt att en kvinna max ska stanna, men känner man sig otrygg eller inte hittat lägenhet får man självklart bo där längre. Vet inte hur det är på andra ställen men där jag bodde fanns det möjlighet till barnpassning för de kvinnor som behövde lite tid för sig själva.
Här kan du hitta en kvinnojour nära dig. Tveka inte att ta kontak med dom om det är något du undrar eller vill ha hjälp med, de kan hjälpa dig även om du inte bor eller inte vill bo där.
Polisen ger inga lösningar
Personskydd är absolut inget jag har dagligt behov av, inte ens några gånger i veckan, men att få det beviljat någongång då och då när man vill åka till hemstaden för att besöka släktingar som kanske inte kommer finnas kvar här med oss så länge till och inte har fysiken för att komma och hälsa på mig skulle betyda allt. Jag vet inte hur många år till jag måste leva såhär, men jag är rädd för att jag aldrig ska få träffa vissa igen innan det är för sent.
"...då måste du dra därifrån på direkten"
Om ni kunde känna mina känslor... det gör så ont och det känns som det här aldrig kommer ta slut, jag fortsätter bara att lida och ibland får man lust att gå och skjuta honom så man får slut på det här helvetet på jorden. Jag önskar att jag kunde gå ut genom portdörren, dra in ett djupt andetag och bara njuta av det livet har att ge... men istället går jag ut genom den med snabba andetag och kollar mig omkring för att försäkra mig om att ingen står beredd att skada mig och går snabbt vidare, samtidigt som jag försöker se avslappnad ut för att ingen ska lägga märke till mitt underliga beteende.
Jag har ingen kraft kvar, men ändå måste jag ta tag i så mycket. Ska prata med polisen igen och se vad det finns för lösningar för jag känner att det här inte är hållbart, jag mår jätte dåligt. På fredag ska jag till skyddade boendet och hälsa på och prata lite med dom där. Finns även massa annat som måste fixas som inte ens har med det här att göra. Jag måste få kraft från någonstans men jag har ingen aning om vart.
Jag måste gömma mig i ett sånt fritt land som Sverige, det är sjukt.
Inte förändra bara för att förändra
Hotat vittne istället för misshandlad?
Vad säger ni? Låter det som en bra lösning? Jag är väldigt positiv till det, men behöver ett tag till att tänka på fördelarna och nackdelarna med att säga så.
Lugn måndag
Hemma bäst
Är fortfarande sjuk och känner mig trött så ikväll ska jag bara ta det lungt. Känns så skönt att vara hemma.
Borta över helgen
Åker iväg nu och vet inte hur det blir med uppdatering men på söndag är jag i alla fall tillbaks. Kanske senast på måndag men det beror lite på vad som händer på söndagen.
Trevlig helg!
Tappat rösten
Larmtelefon igen
Så mycket man borde gjort annorlunda
Det här är priset jag får betala för den relationen som fick gå alldeles för långt, det räcker inte med allt man redan gått igenom. Hade jag lämnat tidigare hade inte konsekvenserna inte blivit lika allvarliga, om jag bara hade förstått det då...