tystlidande

Inte nog med dramat på jobbet har en annan "stor" grej hänt, något jag väntat på i flera år... jag pratade för första gången med mitt ex fd flickvän, alltså flickvännen han hade innan mig. Under förhållandet med han lyckades jag lista ut hela hennes namn, visste dock hela tiden det rätta förnamnet men han ljög om efternamnet (dock så finns det en tjej med det för och efternamnet i samma stad som hans fd bor i, så jag tror det var uträknat från hans sida, att jag skulle ta fel tjej om jag någonsin skulle "få för mig något"). I ett konstigt mail som kom till min mail från hans mail av misstag för flera år sedan så fanns flera e-post adresser med, och däribland han fd flickväns. Jag konfronterade honom men han bortförklarade det hela, så klart. Jag har sparat hennes mail och för och efternamnet under flera år, för jag tänkte att jag någon gång kanske får användning av dom.

 

Jag har en falsk facebook som jag använder vid vissa tillfällen, har sett den här tjejens konto och mycket av det jag vet stämmer överrens med vad som står och i lördags bestämde jag mig för att skriva till henne för det finns vissa saker jag alltid verkligen har velat veta och få svar på. Jag skrev något i stil med "jag ber verkligen om ursäkt för att jag stör, men var du ihop med en kille för runt 10 år sedan som bor i xxx?" (hon bor i en annan stad än jag och han gjorde). Jag glömde konstigt nog bort att jag hade skrivit till henne men kom på det i tisdags kväll och gick in på det falska kontot och kollade... hon hade skrivit tillbaka. hon frågade vem jag syftade på, jag skrev tillbaka "vill inte skriva ut för mycket detaljer men han är född *år* och har födelsedag *dag och månad* och kommer från *land*", fick svar tillbaka direkt eftersom hon var online. Hon bekräftade min första fråga, hon var den jag sökte. Min kropp började skaka, frös samtidigt som jag kände att svetten bara rann, skakade så mycket att jag knappt kunde skriva på tangenterna, jag har så länge suttit och funderat på om den dagen skulle komma då jag skulle prata med denna tjej, sett scenarion i huvudet och föreställt mig vad vi eventuellt skulle säga. En av tjejens första frågor var "har han gjort dig illa?".

 

Vi började prata, lovade varandra att trots att vi inte känner varandra så får det som skrivs inte komma fram till han, vi måste skydda varandra för vi båda vet vad för person vi har att göra med. Han har misshandlat henne också, grovt, men han blev våldsammare i vårt förhållande och jag har fått lida mer... det var precis det jag trodde och har gissat på. Jag fick även reda på en del saker och fick svar på sådant som högg till i hjärtat, förstod att jag blivit så oerhört blåst, han var och är inte den person jag trodde, hoppades, önskade. Jag förstår nu vilken patetisk liten människa han är, han framställde sig som en person som han inte är i närheten av att vara. Jag känner mig så lurad på mitt liv, på vårt förhållande. I tisdag rasade hela min värld.

 

Skriver mer om vårt samtal i ett annat inlägg, när jag känner mig redo för det. I morgon har jag en "akuttid" med psykologen på morgonen, skrev ett mail i tisdags kväll om vad som hänt till psykologen, hade gråtit länge och kände mig så tom och chockad, det var som att mitt liv plötsligt hade tagits ifrån mig, mitt liv blev en lögn. Jag är så arg över att en person har tagit så många år från mig, och fortsätter att göra det. Jag blir arg på mig själv, hur fan kunde jag hamna här, i den här röran, med den här störda killen? Hur kunde jag låta honom lura mig såhär? Hur kunde jag låta mig bli så dåligt behandlad? Jag är tacksam för att han inte dödade mig, tacksam för livet.

 

 

 

Herregud, de senaste typ 48 timmarna har det varit så mycket drama i mitt liv att det är helt otroligt! Kan inte förstå varför allt kommer på samma gång... På jobbet i tisdags blev jag och en annan (min kompis T) anklagade av en kvinna på jobbet att vi jobbar för långsamt och pratar för mycket (finns dock inga belägg för anklagelsen eftersom statistiken säger precis tvärtom) och fick en tillsägelse. Vi visste först dock inte att det var just denna kvinnan som hade sagt det här till cheferna men det var lätt att räkna ut eftersom en arbetskamrat berättade att kvinnan på fikarasten hade berättat om den här anklagelsen för några trots att hon inte borde vetat något om hon inte var inblandad i det, så man förstod att det var hon som startat det hela (hon har varit huvudperson i mycket sånt här förut). Jag och min vän T blev väldigt besvikna över att hon inte kunde komma direkt till oss utan istället gå bakom ryggen och låtsas om som ingenting men vi ville inte säga något till kvinnan för att det inte skulle bli något stort så vi lät det vara.

 

Idag kom nästa smäll; kvinnan tycker tydligen att vi mobbar (???!!!!) henne och går och tittar snet, och anklagar personen som gav oss tillsägelsen att hon "skvallrat" på kvinnan och att det är därför jag och T mobbar henne, ALLTSÅ VA? Hur kan man ens få för sig något sådant? Jag har varit väldigt låg sedan i tisdags pga en annan händelse (som jag berättar om i nästa inlägg) och mått dåligt, har inte riktigt orkat pratat med någon på jobbet och inte varit så glad som jag brukar och det här verkar kvinnan uppfatta det som riktat mot henne? Jag blir helt ärligt helt chockad och tar illa upp på denna allvarliga anklagelse, jag har inte gjort NÅGOT mot denna kvinna och hur kan man vara så självupptagen att man tror att hela världen kretsar kring en själv? Hon verkar inte ens kunna stå för sin anklagelse mot oss och det tycker jag är fegt, kan man inte stå för det man säger behöver man inte säga något alls.

 

 

Hittade ett gammalt mail på min "hemliga mail" som jag skrev till han 29/1 2010 (skrev den och skickade sedan en kopia till min hemliga mail), alltså precis på dagen för 3 år sedan! Kommer faktiskt inte ihåg vad som hade hänt, varför jag skrev det mailet men jag förstår av det jag skrev att han hade haft sin mobil avstängd (kanske flera dagar?) och att vi hade haft ett stort bråk där han måste kritiserat något med mig. Här är lite utdrag (har tagit ut olika delar ur texten så detta är inte hela);

 

 

 

 

 

Det gör ont i mig när jag läser det, jag har genomlevt sådan emotionell smärta. Hittade också ett mail där jag hade skrivit ner några saker han skrivit till mig på sms, en av de saker han skrivit var; jag är tillsammans med dig för DIN skull ingen annan vill ha dig! Du liknar en råtta haha

Fick brev från CSN idag med fyra räkningar på totalt 6.978 kronor, den första ska betalas nästa månad. Skönt att jag börjat jobba heltid från och med den här veckan så jag kan betala dessa utan att stå helt barskrapad. Handlade mat efter jobbet och lite andra småsaker till köket och städning som jag inte haft råd med/prioriterat innan.

 

Fick ett mail av ett syskon idag och blev väldigt rörd, började till och med gråta. Det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu...

 

Ska nu kolla på Familjen Annorlunda på tv4 och sedan ta en varm dusch.

 

Sitter framför datorn och äter vegetariska nuggets för första gången, förvånansvärt goda! Doppar dom i Curry&Mango sås från Heinz och dricker coca cola till det. Oj vad onyttigt det kändes nu när jag skrev det... men det är bara lördag en gång varje vecka så då får man unna sig haha.

 

Träffade J idag, gick till djuraffären i närheten innan jag gjorde mig i ordning och tog bussen till stan, tog en tidigare buss för att jag skulle hinna handla lite innan jag skulle träffa J. Vi fikade (åt lunch och tog en paj efter) på vårt vanliga ställe och satt där ett bra tag och pratade fram och tillbaka om lite allt möjligt, men mest egentligen om vissa problem som finns i mitt liv just nu. J tycker jag är hård ibland, hård i mina åsikter och mitt sätt att resonera när vissa ämnen kommer upp, men så blir det när man blivit sviken för många gånger i sitt liv. Man måste dra gränser och inte låta någon som inte går att lita på komma för nära.

 

Om du frågar mig vilka jag litar på skulle mitt svar bli "jag litar inte på någon annan förutom mig själv" och vad jag förstått är det inte så vanligt att känna sån misstro till andra människor. Jag litar inte på någon fullt ut, inte ens min familj. Vissa litar jag på mer än andra men inte ens i närheten av så mycket att jag skulle kunna säga att en person aldrig skulle lämna min sida eller inte hugga mig i ryggen. I "min värld" förstår jag inte hur det kan vara på något annat sätt, vi människor är enligt mig till naturen väldigt själviska i vissa (många) situationer och om nån får valet att skydda mig eller sig själv i en farlig situation skulle personen välja sig själv, ingen annan kommer bry sig lika mycket om mig som jag själv i en sån situation. Det är svårt att förklara det hela men jag anser att jag bara har mig själv, i vilken situation det än gäller egentligen, jag är jätte tacksam när någon hjälper mig men jag vet att de kan försvinna lika snabbt som de kom och jag är alltid noga med vad jag säger till andra när det handlar om "känslig information", jag är väldigt öppen som person men det är till en viss gräns, och den gränsen går jag aldrig över.

 

Känner mig så spänd i kroppen så jag ska försöka lägga mig i sängen och slappna av, jag behöver det verkligen. Jag är ibland rädd för att jag ska hamna i en depression, jag känner inte samma glädje längre, är bara arg och ledsen och jag vill dra mig undan från alla. Förut var jag alltid optimistisk, nu ser jag bara det dåliga i allt... hade inte ens lust att träffa J idag, fick tvinga mig själv för jag vet att det inte är bra att bara vara hemma ensam men först när vi träffades var jag jätte irriterad, fick bita mig själv i tungan för att inte säga något otrevligt. Hur ska det här gå egentligen...

 

 

 

Fick bekräftat idag att jag kommer börja arbeta heltid från och med måndag, skönt med ekonomisk trygghet.

 

Imorgon är en stor familjesammankomst som jag valt att inte delta i, har inte pratat med någon i min familj på en vecka utan endast kommunicerat på sms när de velat något, tex frågat hur jag mår. Jag har sagt till alla att jag mår dåligt just nu och att jag behöver få vara själv och tänka. Det är så mycket känslor jag har gentemot min familj, ibland kan jag känna mig så enormt sviken och sårad, har massa funderingar som snurrar runt i huvudet och undrar varför de under en viss period "struntade" i mig. Jag är så ledsen över att ingen skyddade mig från honom, jag var endast 16 år när jag kom i kontakt med honom första gången och jag lämnade honom året jag fyllde 22, jag var bara ett barn när jag hamnade i händerna på honom och ett barn borde vara skyddad av vuxna. Jag har känt mig väldigt ensam sen jag var runt 12 år, jag drog mig undan och kände mig utanför, kände att jag inte passade in någonstans och försökte söka mig till människor att känna tillhörighet med men problemet var att dessa människor inte var bra för mig, de fick mig egentligen att må ännu sämre men jag förstod det inte då. Det känns som jag i många år fått kämpa för mig själv, ingen har stöttat mig på ett sätt jag skulle behöva och ingen har förstått. Jag tog mig ur förhållandet helt av egen kraft och ibland känner jag att jag inte orkar vara stark ensam, jag skulle vilja luta mig mot någon som ibland är stark åt mig, någon som gör mig trygg och finns där för mig när jag bryter ihop, någon som säger "vi fixar det, tillsammans".

 

Har precis skickat sms till ett syskon (gjorde en liten paus efter att jag skrev stycket innan) och mår inte så bra så jag slutar skriva nu, återkommer när jag mår bättre.

 

Chefen på jobbet sa idag att jag kommer få börja arbeta heltid, blir det så skulle jag verkligen kunna slappna av för de senaste månaderna har jag jobbat mellan 90-100 timmar /månad och det såg ut som det kunde bli mindre, det är alldeles för lite för att kunna försörja sig på och eftersom jag vill jobba så mycket som möjligt för att kunna lägga undan pengar så var jag inte alls nöjd med arbetstiderna. Jag tycker dock det har varit skönt att vara ledig de dagar jag varit men ju mer man är ledig desto latare blir man och jag har så mycket mer att ge, jag kände verkligen det på mötet med arbetsförmedlingen när jag berättade om mig själv och vad jag vill. Jag trivs inte jätte bra på jobbet, men jag försöker tänka på framtiden och ge mig själv möjligheten till att göra det jag vill utan att pengarna ska hindra.

 

Nu ska jag duscha och sedan varva ner inför natten, natten till idag hade jag en hemsk mardröm! Jag var i ett hus med galler över alla fönster och dörrar förutom några få och han försökte ta sig in.

Imorgon är det 1 år sedan jag började min första dag på jobbet (men då som praktikant), otroligt att det gått ett helt år. Den 15 maj blev jag anställd så då "firar" jag 1 år som anställd. Är nästan säker på att jag kommer vara kvar där till slutet av sommaren, men sedan får man se vad som händer. När jag kom till jobbet idag fick jag veta att jag fått nya arbetsuppgifter, eller jag har fått ett eget ansvarsområde och det tycker jag är lite roligare, känner mig mer fri. Eftersom vi var lite tidspressade idag hade ingen riktigt tid att gå igenom det helt med mig men det gick bra ändå eftersom jag sedan innan har lite koll på det. Dagen har gått jätte snabbt idag eftersom jag hela tiden haft saker att göra och man hinner inte kolla på klockan så mycket som annars så det har varit en bra dag på "arbetsfronten".

 

SKÖNT att lönen kommer på fredag! Jag är så sugen på att baka; småkakor, morotskaka och frukostbröd men det kan jag inte eftersom jag har 3 kronor på kontot och inte alla rätta ingredienser hemma, hittade också ett recept på vegetarisk böngryta och ett på gratinerad halloumipasta som jag vill pröva men nej, jag får snällt sitta och vänta i två dagar. Ska nog träffa J i helgen om jag mår tillräckligt bra och orkar/har lust.

 

 

Vaknade i morse och kände mig lite förvirrad, tänkte "hmm det känns som det hände något igår...", och så kom jag på hur kvällen hade varit och tänkte "fan", ville dra täcket över huvudet och somna om. Har varit nedstämd idag och jag laddar nu inför att orka gå till jobbet imorgon.

 

Jag var hos psykologen idag och vi kom in på hur han styrde mig som en docka och såg mig som en ägodel/förlängning av honom själv. Det var så hemskt när jag tänker tillbaka på det, han la sig i ALLT jag gjorde, hur jag åt, hur jag klädde mig, hur jag sminkade mig, hur jag pratade och vad jag sa, hur jag rörde mig, hur jag skrattade, ja verkligen allt. Han tvingade mig att äta fast jag var mätt och bestämde hur snabbt jag skulle äta, jag hade problem med att äta eftersom jag blev så stressad runt honom och kunde inte få i mig mat många gånger pga stressen men han accepterade aldrig när jag sa att jag inte var hungrig så om vi var på restaurang tvingade han mig att beställa portioner jag visste att jag inte skulle kunna äta upp men jag fick absolut inte lämna något på tallriken för honom så jag fick tvingade i mig maten fast det kändes som jag ville kräkas och jag var alltid tvungen att ge honom en tid på när jag skulle vara klar (det fick inte gå för lång tid efter att han var klar, oftast max 5-7 min) och så måste jag ha ätit upp allt tills tiden "gick ut". En normal människa skulle aldrig göra såhär mot någon annan.

 

Vi pratade också om tänkbara anledning till varför jag mår sämre och jag insåg idag att jag måste acceptera att det är såhär för att kunna bli fri från vissa saker, försöka lägga vissa saker åt sidan och återigen acceptera att saker inte kan bli exakt som jag vill just nu, att vissa saker får fortsätta vänta.

 

Okej, det bara brast. Har suttit och gråtit sen jag skrev senaste inlägget, kände egentligen att jag behövde få ut massa känslor redan när jag pratade med J vid 17 tiden då vi pratade om den smärta jag känner. Eller nej, vi pratade inte om smärtan rakt ut, försökte snarare förmedla den utan att erkänna den.

 

Om någon bara kunde känna det jag känner nu,känslorna gör så j*vla ont.

 

 

Jag är nere på djupet, snorklar på botten bland gyttjan. Vissa stunder känns allt så jobbigt att jag funderar på meningen med livet. Hur kan så mycket smärta och sorg få plats i min kropp utan att den spricker? Jag vill gråta men jag kan inte, eller så kan jag men kämpar emot? Jag vet inte.

 

Var på möte med arbetsförmedlingen idag, det gick bra och det är väl det enda som är bra just nu... ska snart börja söka nytt jobb men först måste jag/vi ordna några saker innan man kan sätta igång på allvar. Jag ska ringa skatteverket imorgon och kolla hur jag bäst kan söka jobb i min situation utan att det blir krångel eller problem med skyddet och så ska jag väl fila lite på ett cv och personligt brev. Handläggaren på arbetsförmedlingen vill att vi ska gå igenom en del saker också och göra någon typ av anpassning för mig.

 

Jobbade till 13.30 idag och är ledig imorgon med jobbar onsdag-fredag. Imorgon ska jag till psykologen, vad skulle jag göra utan henne?

 

Har hunnit; stretcha (ja nu har jag fått för mig att jag ska kunna gå ner i spagat/split), gjort ben och rump-övningar, situps, städat, duschat, gjort mat, tvättat och väntar nu på att torktumlaren ska bli klar. Resten av dagen ska jag bara sitta hemma och glo, självvalt. J frågade om jag ville med på en långpromenad men jag har ingen lust att träffa någon och jag har inte svarat i mobilen på flera dagar, har endast pratat med min fina mormor några gånger. När jag mår som jag gör nu försöker jag hålla fast vid bra mat, sömn och avslappningsövningar. Vägde mig igår och det börjar gå nedåt, vägde 58,6 kg (minus 900 gram), 3,6 kg kvar att gå ner.

 

Ska berätta en sak jag inte velat skriva innan, jag gick ju en kurs från augusti - december för att bli helt klar med gymnasiebetygen men valde att inte göra sista provet då jag mådde för dåligt och mitt psyke inte orkade... jag fick reda på att jag inte klarade kursen pga endast det provet även fast jag klarat alla andra moment och först blev jag helt förkrossad men har accepterat att det fick bli så för jag måste tänka på vad jag mår bäst av. Bestämde mig för att helt strunta i kursen och inte göra någon omprövning i ämnet utan istället ta en annan kurs. Var på uppropet för den nya kursen idag och kom hem för en liten stund sen... känner mig väldigt ledsen. Kommer jag någonsin må tillräckligt bra för att klara en sak som förut inte var något problem för mig alls? Jag känner mig uppgiven, tappar livsgnistan och hoppet, tänk om jag inte klarar den här heller? Tänk om jag måste vänta till augusti igen och hoppar på en kurs då som jag inte heller klarar av? Tiden bara går och mina drömmar och mål känns längre och längre bort! Kanske inte borde pressa mig själv utan acceptera att det är såhär just nu, men jag kan inte, jag vill inte må dåligt men samtidigt kan jag inte tvinga mig själv att må bra.

 

Somnade vid 19.30 efter att jag ätit middag och vaknade 22.30 för jag var så trött, det är verkligen inte varje dag jag kan sova efter jobbet, kan ju knappt somna på nätterna... var hos psykologen i morse 08.30 och gjorde en avslappningsövning och ända sen dess har jag känt mig just avslappnad och lite i en dimma så det kanske var det som tog fram tröttheten jag inte kunnat känna på ett tag. Hos psykologen började vi prata om att det mer och mer börjar bli ett problem att jag alltid är spänd/stressad/"icke-närvarande", det börjar gå ut över psyket och kroppen så mycket att jag blir lidande i vardagen. Ska få en remiss till fysioterapi om jag vill det så jag ska kolla upp det lite noggrannare och se om det är något som passar mig, ska även börja med mindfullness övningar och aktivt försöka tänka på att slappna av och vara "här och nu" i tanken och kroppen. Ska verkligen försöka lägga ner energi, tid och kraft på att förändra mitt levnadssätt men det är inte enkelt, oftast klarar man det en viss tid för att sedan falla tillbaka i gamla vanor men man får föröka hålla fast vid det nya och bara fortsätta och tänka på att det är för ens bästa för tillslut sätter sig de nya vanorna. Man får peppa och påminna sig själv hela tiden, när det tar emot får man försöka tvinga sig själv och inte komma med massa ursäkter.

 

Gick med T till en mataffär nära jobbet efter att vi slutat och köpte ekologiskt jordnötssmör med endast jordnötter (99,3%) och havssalt (inget socker och andra konstigheter som det annars är i sånt) och jag trodde faktiskt inte det skulle vara speciellt gott men tänkte "äh jag prövar det, det ska ju tydligen vara bra att äta" och jag ångrar INTE att jag köpte en burk för det var helt himmelskt gott! Enligt min smak godare än tex Skippys jordnötssmör.

 

 

 

 

 

Har på sistonde haft en del dippar i måendet vilket har påverkat kosten ganska rejält, har känt mig uppsvullen i kroppen och kläder sitter lite för tight...ogillar verkligen den känslan. För inte så lång tid sen vägde jag runt 56,5 men jag vägde mig igår och vågen visade 59,5, tre kilo kanske inte låter så mycket men eftersom jag är kort syns skillnaden mellan 59 kg och 56 kg på min kropp, speciellt på låren. Jag har väl egentligen aldrig speciellt svårt att gå ner i vikt utan utmaningen är att stanna där. Har i alla fall givit mig själv 2 månader att gå ner 4,5 kg (alltså till 55 kg) och sedan ska jag stanna där! Jag kommer ha en "ätardag" på fredagar och de andra 6 dagarna kommer jag se till att dricka mycket vatten, äta frukt mellan alla måltider och är jag hungrig på kvällarna är det endast frukt som gäller, dra ner på portionerna men ändå äta bra nyttig mat och inte hålla på med någon svält-diet, vill få i mig allt som kroppen behöver. Tänkte även börja göra lite övningar hemma, men det är inget jag fokuserar på just nu.

 

Gick inte till kyrkan idag, hade ingen lust. Ska snart till affären och handla lite mat, jobbar imorgon men ska till psykologen först och börjar lite senare...kommer antagligen jobba alla dagar förutom tisdag. Sen i går kväll har jag haft ont i området kring hjärtat, känns spänt/krampaktigt, kunde inte ens sova på den sidan för det gjorde så himla ont, speciellt när jag andades in. Vet inte om det blivit så för att jag varit spänd/stressad?

 

Igår kväll innan jag skulle somna låg jag och kollade på bilder i mobilen på personer med jätte långt hår (till rumpan ungefär) och blev lite avundsjuk, tycker det är så fint med så långt hår om personen sköter sitt hår ordentligt och det inte ser slitet ut. Jag har själv långt hår och mätte det idag på skoj bara för att se hur långt det är och det är ungefär 61 cm (från huvudet till längsta topp), såg att om håret växer 10 cm till så är det till byxkanten och bestämde mig för att ge mig själv en utmaning att få mitt hår så långt! Håret växer generellt sett 12 cm på ett år men ålder, hårtyp, osv spelar också in så jag vet inte hur lång tid det kommer ta, men tänkte kolla om något hänt 11 maj genom att mäta det igen (alltså om exakt 4 månader).

 

För inte så länge sedan var jag jätte trött på mitt hår och klippte nog nästan 15 cm, det kanske var i september? Och nu vill jag ha långt igen, att man alltid vill ha det man inte har...!

 

Har nu beställt nya glasögon, kommer inom 2 veckor. Gjorde en synundersökning och har fått lite sämre syn sen jag gjorde kollade sist i maj 2011 men jag har inget jättestort synfel, kan se utan glasögon men absolut inte detaljer på långt håll och ansikten blir suddiga osv vilket jag tycker är irriterande. Kisar hela tiden utan glasögon/linser och det tycker nog de kommande rynkorna om, men inte jag!

 

Jag och J pratade förut om att gå på en rättegång, någon intressant bara för att se hur hela processen går till och lära sig lite om det och jag hittade en rättegång som vi bestämde oss för att gå på idag, så vi träffades utanför tingsrätten i morse 08.45. Just den rättegången ställdes in då den åtalade inte dök upp men vi gick på 4 andra istället, dock så avbröts även en av dom då ett vittne inte blivit kallat. Det var jätte intressant att lyssna på och rättegångarna och de handlade om grovt rattfylleri, misshandel och narkotikabrott. Tycker det var märkligt att de som var åtalade i narkotikamålen totalnekade bruk när man kunde bevisa det genom urinprov, har det bara hamnat där eller? Efter att vi var där gick jag och J och åt och fikade efter, sedan fick jag för mig att jag skulle gå hela vägen hem i regnet... vet inte riktigt varför jag fick lust med det men skönt var det.

 

Imorgon ska jag till optikern och beställa nya glasögon som jag kan ha på jobbet, annars blir det bara lugnt. Nästa veckan börjar skolan och jag har kommit in på två kurser men jag ska endast gå på en då jag inte hinner med två, den ena är distans och den andra dagtid men jag kan inte bestämma mig för vilken jag ska välja.

 

 

Var i kyrkan 11.00 - 12.25 idag och träffade sedan J i närheten och gick snabbt förbi en konstutställning och sedan till det vanliga cafet och åt lunch, för att pröva något nytt gick vi även till ett annat cafe och fikade efter. Fick ut lite av min frustration över människor man inte kan lita på och som plötsligt kan försvinna utan att förklara varför när man vet att man inte gjort något fel mot dom, snarare har man lagt ner massa energi på att hjälpa dom/lyssnat.

 

I går var i alla fall kvinnan som jobbade på det skyddade boendet här och hälsade på, det var väldigt trevligt. Vi fikade och satt i soffan och pratade. Hon stannade ca ,5 timmar

 

Mina två katter har varit sjuka, den ena har blivit bättre men den andra sämre och jag börjar bli orolig, kanske måste åka till veterinär i veckan :( ororar mig hela tiden över att det är något allvarligt men jag håller tummarna för att det inte är det och att det går över av sig själv.

 

 

 

Älskar när hon pratar i den här låten, det känns så äkta, smärtsamt och talar till en på ett sätt få låtar kan.

 

 

 

 

I was in the winter of my life - and the men I met along the road were my only summer. At night I fell asleep with visions of myself dancing and laughing and crying with them. Three years down the line of being on an endless world tour and my memories of them were the only things that sustained me, and my only real happy times. I was a singer, not a very popular one, who once had dreams of becoming a beautiful poet - but upon an unfortunate series of events, saw those dreams dashed and divided like a million stars in the night sky that I wished on over and over again - sparkling and broken. But I didn’t really mind because I knew that it takes getting everything you ever wanted and then losing it to know what true freedom is.

 

 

I was always an unusual girl, my mother told me I had a chameleon soul. No moral compass pointing due north, no fixed personality. Just an inner indecisiveness that was as wide and as wavering as the ocean. And if I said that I didn’t plan for it to turn out this way, I’d be lying - because I was born to be the other woman. I belonged to no one - who belonged to everyone, who had nothing - who wanted everything with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about - and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.

 

 

 

 

Every night I used to pray that I’d find my people - and finally I did - on the open road. We had nothing to lose, nothing to gain, nothing we desired anymore - except to make our lives a work of art.

 

Live fast. Die Young. Be Wild. And Have Fun. I believe in the country America used to be. I believe in the person I want to become. I believe in the freedom of the open road. And my motto is the same as ever - I believe in the kindness of strangers. And when I’m at war with myself - I ride. I just ride.

 

Who are you? Are you in touch with all of your darkest fantasies? Have you created a life for yourself where you’re free to experience them? I have. I am fucking crazy. But I am free.

 

Jag gick till jobbet idag eftersom jag inte kände mig så dålig i morse, men inatt kunde jag verkligen inte sova så pigg är jag inte... vred och vände mig i flera timmar och vaknade hela tiden. Mår bättre nu än dagarna innan men jag känner att luftrören är irriterade och så har jag torrhosta, i morse hade jag sån där "förkylningsröst" men var inte täppt eller något.

 

Imorgon kommer en kvinna som jobbade/jobbar på skyddade boendet hit (vi har träffats två andra gånger efter att jag flyttade därifrån) och hälsar på, vi ska fika och prata lite. T på jobbet frågade om jag ville följa med ut på kvällen imorgon men jag har verkligen ingen lust, är i allmänhet trött på människor och vill bara vara ensam, hemma kan ingen göra illa mig. Blev enormt sviken av en släkting i helgen, så sviken att jag just nu ser den personen som "död". Kan även bli besviken på min familj, det som jag tycker borde finnas automatiskt i hjärtat finns inte där hos vissa av dom, vissa saker jag ser som självklara är inte självklara för dom och där försvinner den där speciella kärleken man har till dom som är närmast. Jag vill ha villkorslös kärlek, känna tveklös tillit och få hundra procent uppbackning men just nu står jag ensam, så som jag gjort i så många år. Det är ett stort tomrum inom mig som jag önskar någon kunde fylla.

 

På tisdag ska jag till psykologen efter 3 veckors uppehåll och så jobbar jag måndag, tisdag och fredag som det ser ut som just nu. På söndag ska jag nog träffa J.

 

 

 

Det är så jobbigt att känna sig "nästan" sjuk, igår tyckte jag att jag såg att jag börjar få streptokocker/halsfluss på halsmandlarna (kan dock ha sett helt fel) och så jag känner av bihålorna, är lite förkyld men inte täppt eller något utan måste bara snyta mig då och då och så har jag ont i halsen och känner mig inte helt bra men det bryter aldrig ut något så jag vet inte hur det bli imorgon, antagligen går jag till jobbet om det inte blir värre eftersom jag inte har feber.

 

Vaknade 10 eftersom jag satt på väckarklockan och tvättade 12, känner mig lite seg och har lust att lägga mig i sängen och sova en stund men då kommer jag inte kunna sova ikväll och imorgon ska jag upp 06.15

 

Somnade om en stund efter att jag skrivit förra inlägget och vaknade 13.30! Skulle tvätta vid 12 och missade alltså bokningen men jag bokade en ny tid till imorgon. Behövde åka till stan så jag tog bussen dit vid 15 och köpte bl.a. en SCART-kabel till en mindre platt-tv som köptes för kanske 5 år sedan och som jag haft under sängen eftersom jag inte vetat vad jag ska göra med den men tog fram den precis innan jag åkte eftersom jag verkligen saknat en tv i sovrummet och kollade om jag hade alla saker kvar i förpackningen så man kan hänga upp tvn på väggen och allt fanns så jag ska sätta upp den så fort någon har tid att hjälpa mig. Tills tvn kommer upp så står den på en stol i sovrummet, hur skönt som helst att vakna imorgon och kunna kolla på tv utan att behöva kliva upp ur sängen.

 

Köpte också ett nytt kontantkort, har använt två mobiler och använt dem i olika syften (en privat och en i kontakt med myndigheter osv) men nu känner jag att det är dags att endast använda ett nummer och jag vill byta nummer helt eftersom jag inte vill att vissa ska ha mitt nummer, jag vill inte vara tillgänglig för "alla" som man mer eller mindre blir när man haft ett nummer länge och givit det till höger och vänster. Ska även byta operatör eftersom jag ringer billigt till alla med det kontantkortet och får med 3 GB internet i prisplanen.

 

Hittade två kuddfodral som jag köpte i ren impuls och som passade helt perfekt här, visste inte hur det skulle se ut eftersom det kan se annorlunda ut i huvudet än vad det gör i verkligheten men det blev till och med bättre än vad jag fantiserat om. Köpte även rakblad, ett stort stearinljus som luktar äpple&kanel plus en skifferplatta att ha ljus på i köket och en olja som ska vara bra när man har ytliga ärr (är även för bristningar och pigmentfläckar), får se hur det funkar men den luktar gott i alla fall.

 

 

Trailer; hur det gått för de 201 mördade kvinnornas barn

(granskning från Aftonbladet)

 

2012 tillhör nu föralltid det förgångna och 2013 är nuet, gott nytt år på er :) jag hoppas det här året innebär mångra bra förändringar.

 

Vaknad strax innan fyra i morse och har varit uppe sedan dess, har nog sovit dåligt varenda natt de senaste 6 dagarna och jag håller på att bli sjuk också och det tror jag har mycket att göra med hög stress och dålig kost på sistonde, sist jag var ordentligt sjuk var förra januari så det var ett tag sen. Har varit bortrest 29 december - 1 januari (kom hem vid 17.45 igår), träffade familj och släkt. Det var skönt att träffa dom och umgås lite men ännu skönare att komma hem hit till tryggheten, attt åka tillbaka till staden jag fick fly ifrån innebär alltid jobbiga känslor, konstant stress och rädsla och massa ångest så jag är helt slut mentalt nu.

 

Har suttit vid datorn och uppdaterat mina uppgifter på olika bostadsköer så jag behåller min köplats och ska nu kolla på tv och bara ta det lugnt.