tystlidande

Hade möte idag och jag kommer flytta till ett skyddat boende/kvinnojour. Har försökt undvika det så lång tid som möjligt pga väldigt dåliga erfarenheter från ett annat sånt ställe och för att jag är rädd för att alla känslor kommer komma när jag väl flyttat, för där blir allt så verkligt och man inser verkligen vad man varit med om. Jag vill inte tänka på det, jag önskar att man bara kunde glömma och gå vidare... som om inget hänt. Det är också jobbigt att vara bland andra kvinnor som man ser gråta och hör deras hemska berättelser... men samtidigt känns det bra att vara bland andra som förstår, som har varit där och som är i samma skede i hela den här processen som en själv.

Jag är så rädd för att gråta, jag vill inte att nån ska se mig svag. När jag berättar om mitt liv med honom så får jag panik om jag känner att tårarna börjar komma och försöker låtsas som att jag inte bryr mig speciellt mycket och avslutar meningen snabbt. Jag kan lätt beskriva hur hemskt en situation var och hur jag kände, men jag vill inte börja gråta, för det känns som att de kommer in på djupet då...når min svagaste punkt, och då är hela min fasad förstörd.