tystlidande

Idag känner jag mig lite nere. Det är så mycket tankar som flyger genom huvudet. Han har försökt ta kontakt med mig, vill/kan inte skriva på vilket sätt men det sätter igång mycket inom en. Det är inte så att jag har börjat "ge upp", jag står fortfarande fast vid att jag inte vill vara ihop med honom och jag vill absolut inte träffa eller prata med honom på något sätt... men jag börjar tänka på allt igen. Hans förklaringar gör mig arg, han försöker hjärntvätta mig, vill få mig att tro att ingen bryr sig om mig förutom han... att han är den enda som kan ge mig ett bra liv och att jag bara blir lycklig om jag är med honom.

Han säger att han bryr sig, men jag går inte på det igen. Det han gjort mot mig, det är så långt ifrån att bry sig man bara kan komma och det finns inget i världen som kan förlåta det. Det är han som är lycklig när vi är tillsammans... han har någon att styra, att få ut sin ilska på, att slå på när han får lust, och han kan kontrollera mig som jag är en docka men jag är så olycklig med honom. Jag vill inte tillbaks till det livet, det ger mig ångest att ens tänka på det. Det som är jobbigt är att jag känner mig så bestämd, och jag vet sanningen... men det känns som han kan "lura" tillbaks mig vilken sekund som helst. Att det starka inom mig kan brytas på 2 sekunder.