tystlidande

Jag känner en sån enorm lättnad över en sån skitsak att jag själv får bestämma om jag ska svara i telefonen eller inte. Det är frihet för mig och just nu känner jag mig fri som en fågel. Jag behöver inte längre hålla min mobil i handen eller ha den nära mig och på högsta volymen för jag absolut inte får missa Hans samtal... missade jag samtal från honom slog han mig, för enligt honom betydde det att jag var med en annan kille. Han sa till mig att jag alltid måste gå med mobilen i handen när jag är ute, oavsett vad, och han sa "jag skiter i om du ens håller på att bli våldtagen medans jag ringer, du ska ALLTID svara!"...men gissa om han brukade svara i sin telefon...?

Ibland hade jag sån stor lust att att stänga av telefonen någon timme, bara för att få slippa stressen ett tag och kunna gå runt i lägenheten utan att hela tiden tänka på vart min telefon är. Men jag vågade aldrig fråga honom om jag fick det. Ja ni läste rätt, jag fick be om lov om nästan precis allt. Patetiskt inser jag nu. Ett tag var jag till och med tvungen att ringa och fråga honom om jag fick gå på toaletten och sa han nej så gick jag inte. Han hade mig så hårt i sitt grepp, jag trodde han kunde höra varenda tanke och se varenda steg jag tog.

Jag kokar inombords när jag skriver det här, hur fan kan man behandla någon så som han gjort? Och hur fan kunde jag tillåta det? Varför såg jag inte hur himla fel det var?

Han förtjänar inte mig.