tystlidande

Igår låg jag och grät i sängen halva natten, det bara började rinna tårar när jag försökte sova och jag såg framför mig några av de gånger som han slagit mig. Jag grät inte för att minnena gjorde mig rädd, utan för att jag tänkte på hur han ens kunde lyfta handen mot någon han påstod sig älska, hur kan man? Jag kommer aldrig förstå det.

Jag såg "Inte utan min dotter" på tv på natten igår, och en scen i filmen där mannen börjar slå kvinnan och hon upprepar det hon säger flera gånger för att han ska lugna ner sig påminde mig verkligen om vissa händelser i mitt liv. Ibland brukade Han hålla korsförhöra med mig, det kunde pågå i upp till 2 timmar där han ställde frågor om exakt samma sak, men omformulerade frågorna för att jag skulle ge honom fel svar eller för att han skulle kunna påstå att jag "undanhöll" något. Under den tiden fick jag inte göra någon grimars i ansiktet som tydde på att jag ljög, jag fick inte gå där ifrån eller säga sluta, de slutade när han bestämde det och han psykade mig otroligt mycket när detta pågick. Om jag inte svarade på pricken (och jag menar verkligen ordagrant på pricken) likadant på samma fråga under de där timmarna blev han helt galen och började slå mig. Han kunde även ställa samma fråga en vecka senare för att se att jag gav honom samma svar och sen en månad senare osv. Men då, när han började slå mig, gjorde jag precis som henne... jag upprepade det jag hade sagt flera gånger snabbt efter varann... nästan som om att jag trodde att han inte hörde första gången eller de andra gångerna.