tystlidande

Trots allt han gjort mot mig, hur han sårat mig och hur mycket jag än känner avsky mot honom just nu, kommer jag aldrig säga att jag aldrig kommer gå tillbaks. Inte för att jag har planer att ens se honom igen och ännu mindre fortsätta förhållandet med honom utan för att för mig känns det som att när man säger aldrig om något... då händer det och det får bara inte hända. Jag får inte hamna där igen. Men jag blir ibland rädd för att jag ska få för mig att jag ska tillbaks, att jag ska handla på en impuls och plötsligt vara där igen.

Jag har kämpat länge för att kunna lämna honom, för att samla modet och stå emot, för att ens få mig själv att inse att det vi hade inte var kärlek. Att det inte finns några bortförklaringar till att slå! Jag vill så gärna vara stark nu, klara mig själv, inte behöva någons hjälp och ha ett nytt liv med han ute ur det på alla möjliga sätt, men verkligheten kommer ikapp och jag inser att det här kommer ta tid.