tystlidande

Idag slog det mig att jag inte har något hem. Jag har någonstans att bo men det är inte mitt hem. Och det kan dröja så länge innan jag hittar ett hem där jag kan bo så länge jag känner för det. Just nu kan jag inte ens veta vart jag är nästa vecka, allt kan hända, allt kan förändras. Och när jag väl hittar en lägenhet...kommer jag någonsin kunna känna mig trygg? Kommer jag någonsin få ett bra liv?

Det känns som jakten bara börjat, åren där jag måste gömma mig, ljuga om vem jag är och alltid vara försiktig.

Jag är så besviken på mig själv att jag kunde fortsätta vara med honom när han började kalla mig hora, spotta mig i ansiktet och ge mig örfilar. Om jag bara då visste vad kvinnomisshandel var, då hade jag fattat att något var fel, att det aldrig skulle sluta eller bli bättre. Då hade jag lärt mig känna igen alla tecken. Jag hade ingen aning om vad kvinnomisshadel var då, jag trodde det var alkoholister eller knarkare som slog sina kvinnor.