tystlidande

På dagarna här känner jag mig så stark, men när kvällarna kommer så blir jag så svag och sårbar. Jag tänker hela tiden på Han och jag blir så himla rädd för de här känslorna. Jag tänker på hur arg jag är, hur sårad jag blivit och hur enormt lurad på livet jag känner mig... men med det kommer också den här enorma tröst-känslan. Jag vill så gärna ha tröst av någon, och han är "den enda" jag "vet" kommer. Men det är inte sant, jag vet det, men varför envisas mitt hjärta med det?