tystlidande

Jag har drömt om att få barn sen jag var runt 13 år, och har verkligen kännt starkt för inför just det. Det har alltid kännts som meningen med livet och jag har längtat i så många år tills den dagen jag för första gången får hålla min son/dotter i min famn. När jag träffade Han trodde jag att jag skulle få det liv jag alltid drömt om, och jag var så lycklig, allt var perfekt. Men min dröm blev en mardröm och jag kan ibland sitta och undra hur jag kunde låta det hända, hur jag kunde låta honom ta det ifrån mig.

Jag blev gravid och var överlycklig, jag kände såna underbara känslor jag inte trodde exicterade... men jag var den enda som var glad över beskedet. Jag insåg snabbt att han aldrig skulle vilja behålla vårt älskade barn och blev helt förkrossad, och det blev bara värre när jag insåg att han till vilket pris som helst skulle tvinga mig till abort. Han hade pratat så mycket om hur bra och underbart det skulle vara när vi fick barn och fick mig att drömma ännu mer, men allt var en lögn och en del av han sätt att få mig att stanna, att få bort mig från verkligheten.

Jag blev förvirrad av alltihop, får jag inte bestämma själv? Varför säger han att han ska döda mig om jag inte lyssnar på honom? Varför vill han inte ha barn med mig? Älskar han inte mig? Vad har jag gjort för fel? Många tankar kom och gick och jag visste att jag inte hade något val och gjorde det, men jag förlåter aldrig honom för vad han sa och gjorde mot mig.

Jag grät varje kväll i nästan ett år, och när jag grät sa han bara "jag orkar inte lyssna på dig", klick och så la han på. Första tiden var jag så deprimerad att jag inte orkade gå ut eller ens ta mig upp ur sängen vissa dagar och jag drömde ofta om aborten eller att jag var gravid och nån försökte dra ut barnet ur mig. Det tog mig nästan 3 år att komma över hela händelsen och acceptera det som hänt.

Jag har alltid älskat barn, och barn har dragits till mig. Även fast det inte är mina barn har jag känt något speciellt för dom... men allt det där är borta nu. Jag blir irreterad på barn och vill inte ha de nära mig. Jag drömmer inte om dagen jag får hålla min son/dotter längre... jag känner liksom ingenting när jag tänker på det. Det betyder ingenting för mig, Han tog allt ifrån mig, till och med mina drömmar.