tystlidande

Efter att jag varit sådär rädd som tidigare idag och det sen lugnar ner sig så får jag en så enormt stor lust att ringa Han. Jag vill ringa för att få kontroll över hela situationen och honom. Jag vill kunna hålla koll på vart han är, vad han tänker, vilket humör han är på.... jag hatar den här ovissheten. Ibland tänker jag också att mitt liv skulle bli så mycket lättare om jag gick tillbaka, då skulle jag slippa vara såhär rädd. Men det jag ofta glömmer är att jag inte har mer kontroll för att jag är med honom, då har jag ingen kontroll alls. Han kan få sina utbrott närsomhelst och var som helst, och då får han ju tag på mig på 2 sekunder och jag har ingen chans att fly. Då är jag fast tills han slagit mig så mycket tills han tycker att det räcker, eller rättare sagt tröttnar.

Chansen är större att han dödar mig om jag är med honom än om jag är här där jag är nu. Lösningen är inte att vara med honom, lösningen är att se till att han aldrig får tag på mig. Man intalar sig själv att man kan kontrollera dom när man är med dom, att man kan prata och lugna ner dom när de är arga, men kunde man det skulle man ju aldrig bli misshandlad, då skulle det ju funka... och det gör det inte.

Man har så många lösningar i huvudet som man måste inse inte fungerar i praktiken. Man kan inte stoppa en sån där kille... vill han slå så slår han.