tystlidande

I natt sov jag inte heller bra, men sov i alla fall i 6 timmar men när jag vakna kände jag mig så trött som att jag aldrig somnat. Jag har försökt somna om men det går inte, det är verkligen omöjligt men jag går runt trött som en zombie. Vet inte om det är för att jag har så mycket i huvudet nu att jag inte kan koppla av.

Nu börjar jag känna av allt, på riktigt. Innan brydde jag mig inte och bara levde på och tänkte inte på något som hade hänt men nu kommer alla känslor. Jag trodde först att det bara var att gå vidare, skaffa ett nytt liv och skita i det gamla och må bra, för jag vill inte ta mig igenom det jobbiga fast jag vet att jag måste, annars slår det tillbaks en dag.

Det gör ont att prata om allt, berätta min historia och vilket helvete jag haft. Varenda tår jag gråtit under de här åren har verkligen brännt på kinderna och tillslut så kunde jag inte gråta, det var som att tårarna hade tagit slut. Jag grät inombords men det kom inga tårar, jag blev hård och kall. Jag slutade gråta av orden, jag grät bara av rädsla när han slog mig, när jag var rädd för att dö.

Jag känner allt nu; saknad, hat, kärlek, avsky... ibland saknar jag verkligen Han, den snälla sidan, och ibland önskar jag honom det värsta. Ibland önskar jag bara att allt blev bra igen, att allt blev "som vanligt" och han skulle krama om mig i flera timmar och säga att allt blir bra. MEN jag vet att det aldrig blir så, han är inte den jag önskar han var och jag vet hur det egentligen kommer bli, han kommer döda mig. Varför känner man såhär egentligen? Det är sjukt.