tystlidande

Jag är hungrig och vill äta, men har ingen lust. Jag har alltid älskat mat (och haft turen att kunna äta mycket skräp utan att se ut som en kanelbulle efter matintaget), men jag har tappat matlusten helt, jag njuter inte längre, jag äter för att jag måste. Bara för att jag vet att man inte mår bra utan mat.

Det finns mycket som har förändrats, även fast jag hade ett sånt jobbigt liv med Han så känns det ändå som jag var lycklig då. Då hade jag inga bekymmer (fast jag hade ju egentligen massor), jag bara levde i nuet och tänkte inte på problem. Det var väl därför jag klarade av att leva med honom...jag tänkte inte alls, jag glömde bort vem Han egentligen var och gömde och glömde alla jobbiga känslor. Jag levde i en drömvärld jag önska jag hade.

Livet har blivit så mycket jobbigare nu, ibland tänker jag "men kom bara och döda mig då så får vi det överstökat". Det är bara massa problem nu, så mycket som måste fixas och som finns att tänka på. Jag måste leva på ett sätt jag aldrig ville, och det var därför jag inte vågade gå. Jag är rädd för det här livet. Jag vet ingenting om det.