tystlidande

Idag har jag haft mycket att göra, men det känns skönt att allt börjar rulla på och nu att vissa saker börjar bli bättre. Höll på att ge upp där ett tag. Det sista fixades idag med det skyddade boendet och snart flyttar jag dit. Ångest. Är rädd för att fastna där, att det blir så tryggt att jag kommer bli skrämd för att klara mig själv och hantera rädslan själv när jag flyttar till en egen lägenhet. Har varit ensam i flera år och kämpat och nu när jag flyttat långt bort har jag heller ingen, bara de. Jag vill inte vara ensam, jag är trött på ensamheten, att klara mig själv utan att nån stöttar eller hejjar på mig. Jag blir rädd för mig själv, tänk om jag får för mig att jag behöver honom när jag bor själv.

Jag önskar jag kunde vara bland familjen och släkten, har inte fått ha nån direkt kontakt med dom av Han och endast fått träffa dom nån gång/år. De som gjorde att jag verkligen kämpade för att lämna honom kan jag inte göra, därför känns det ibland som en nitlott, men det är Han som är en nitlott... jag kommer nog aldrig få ett normalt liv, men det är väl bara att acceptera. Jag får aldrig det perfekta livet, men jag får i alla fall leva...