tystlidande

Kvällen slutade bra i alla fall, en annan här har sagt många bra saker till mig och vi har suttit och pratat hela kvällen. Även fast man vet som är rätt och fel så behöver man ibland någon som också påminner en om det när man snurrat in sig för mycket i sina egna tankar.

Jag blir rädd för saknaden som kommit trots att jag känner stor ilska och ett hat mot honom. Hur kan man sakna någon man absolut inte vill vara med? Det går inte ihop... jag menar det hade ju varit en sak om jag saknar honom så mycket för att jag inte vill något hellre än att träffa honom och att vi ska bli ihop igen, men så är det inte och jag vet inte vad saknaden grundar sig i... varför kommer den helt plötsligt?

Jag känner inte alls längre att jag inte passar in här, att jag "inte är som dom". Jag känner mig som en av dom nu och det är en skön känsla även fast det ju är jobbigt att inse. Alla här kämpar och stöttar varandra och alla har olika historier bakom sig men vi kämpar mot samma mål.