tystlidande

Jag har bestämt för att beslutet jag står inför får vänta, jag måste ha mer tid att tänka över det och skriver det istället när det är 100% säkert, det blir bäst så. Det finns så mycket vilja, så många idéer jag har och så mycket jag vill ska hända.

Efter alla känslor igår finns det så mycket inom mig som har förändrats. Jag tänker mycket på vad han har och vad jag har. Varför är det jag som ska offra när jag inte gjort något fel. Jag har inte misshandlat någon, jag har inte försökt dödat någon heller men det är ändå jag som sitter här, i huset som gud glömde, som jag brukar kalla det. Igår var jag nära på att bryta ihop, men idag gjorde jag det verkligen. Jag bara grät, brydde mig inte om vem som såg eller hörde men jag kände verkligen att jag inte orkar längre. Jag orkar inte hålla alla känslor inom mig och låtsas må bra för jag mår ju skit. Det gör ont ska ni veta, det gör så ont.

Allt han gjort mot mig gör på något sätt fortfarande ont, jag har ont i kroppen och känner mig svag. Jag kan ibland känna slagen, men inte smärtan. Det spelar upp sig i mitt huvud som en film och jag kommer ihåg hur hjälplös jag kände mig då. Det är som om att jag ser mig själv, och tänker att jag önskar jag kunde rädda den tjejen som ligger och tar emot alla slagen även fast hon inte gjort något fel, men det går inte.

Vad har jag gjort i mitt liv som gör att jag förtjänade det här? Det måste vara något fel jag gjort, varför skulle det annars hända mig? Jag hade ett bra liv, jag hade allt framför mina fötter och alla förutsättningar i värlen, men han kom i min väg. Jag valde honom.

Jag lärde mig mycket av det här, men varför fick just jag lära mig den hårda vägen?