Allt är bara så jobbigt
Vilken ångest jag har, ush det är jättejobbigt. De som jag trivs bäst med här och som har gjort livet roligt ska flytta härifrån inom en månad, och jag blir ensam kvar. Jag hatar att vara ensam och jag hatar att bli lämnad. Jag förstår inte hur mitt liv ska kunna bli bra, för jag vet att jag kommer bli ensam. Vem vet om jag hittar nya vänner? Tänk om jag inte gör det då sitter jag där i en lägenhet och mitt liv blir en mardröm. Det känns som mitt liv bara kommer bli en sorglig berättelse utan ett lyckligt slut.
Jag tror aldrig jag kommer träffa en ny kille, för jag kan inte ens förstå varför någon skulle vilja vara med mig. Visst jag är bra på vissa saker men långt ifrån en sån tjej man vill gifta sig med. Och hur ska jag kunna få nya vänner? Jag har i princip bara umgåtts med en person i flera år, det känns som jag inte har utvecklats på det sociala planet eftersom jag hela tiden var instängd så jag känner mig efterbliven på något sätt. Jag känner mig inte som alla andra. Jag har sagt till personer som känner mig att jag känner så här men de säger att det är tvärtom, att jag fått för mig det, men vad ska jag göra? Det är så jag känner och jag önskar att jag kunde känna annorlunda.
Jag var ensam i 5 år, han var där när han hade lust och det var inte ofta. Jag hade aldrig roligt, det bästa som kunde hända i mitt liv då var om det kom ett bra program på tv, det var roligt för mig. När jag tänker på hur mitt liv var för bara 6 månader sen får jag rysningar, det var ett hemskt liv och jag hoppas ingen ska behöva ha det så som jag hade. Nu känns det som att allt han sa till mig är sanningen, när jag kollar mig i spegeln ser jag det han sa. Jag blir ibland livrädd för att han ska ha rätt så jag gör saker för att i mitt huvud motbevisa honom.
Jag hoppas han att han får lida så som jag lidit för allt han gjort mot mig och alla sår som det har satt i mig. Han har gjort mig så illa, både kroppsligt och i själen, men han fortsätter leva sitt gammla vanliga liv medans jag sitter här och känner att jag inte orkar leva i den här skiten. Och ska jag vara helt ärlig önskar jag livet ur honom. Jävla idiot, jag hatar dig!
Jag tror starkt på att de människor som gör andra illa någongång i livet kommer få tillbaks sitt fast kanske på ett helt annat sätt, och det är väl den tron jag lever på just nu...
Känner igen mig så mycket i vad du skriver. Ett sånt liv har jag också levt i 5år. Mitt enda hopp och som var roligt var mina barn och om det var något roligt på tv på kvällarna när barnen hade gått och lagt sig. Han isolerade mig så mycket så jag kände mig efterbliven som du säger. Jag har bara en kompis kvar. Resten har brytit kontakte på grund av att de orkade inte se mig så ledsen och deprimerad jämnt. Nu idag nästan ett år efter att jag flydde me barnen så är mitt lev väldigt annorlunda. Jag har fått en större mening med livet och är lite mer social. Men det här kommer att ta tid att läka känner jag. Förstår hur du känner tror jag. När jag flyttade me barnen till egen lägenhet efter att ha bott på det skyddade boendet i nästan 4 månader så ville jag så gärna starta upp ett nytt liv, men samtidigt så var det så svårt att lämna det skyddade boendet då man alltid hade någon att prata med och var aldrig ensam. Den första månaden var jobbigast att bo i egen lägenhet. Men nu idag skulle jag aldrig mer vilja bo någon annanstans.
Hoppas innerligt att det kommer bli bra för dig i framtiden. Och att han får något straff för allt som han har utsatt dig för. Tycker verkligen att du ska anmäla honom till Polisen. KRAMAR
