tystlidande

Idag ringde en tjej som jag lärde känna här och som jag kom nära, hon flyttade för 2 månader sen men vi har haft mycket kontakt efter det. Hon berättade att hon gått tillbaks till mannen hon gömde sig för. Hon var den sista personen som jag trodde skulle gå tillbaks, hon hade börjat få ett ordnat liv, hade fått en lägenhet och trivdes i staden där hon bodde. Det hon sa till mig rev upp många känslor inom mig, och jag blir även rädd. Rädd för mig själv. Tänk om jag också får för mig att ringa någon dag när jag mår jätte dåligt och känner mig ensam?

Jag är så rädd att hamna där igen, som den där gången 2007 när jag hade lämnat honom men gick tillbaks. Jag vet hur jag tänkte, jag hittade på massa saker för mig själv som jag trodde på. Jag lurade mig själv och trodde vi skulle bli lyckliga. Hon sa samma saker till mig som jag sa då till folk runt omkring mig. Men jag sa det till henne jag hade behövt höra i den situationen, och det är jag glad för. Jag kommer aldrig spela med så som folk spelade med mig, men man måste säga det på rätt sätt så att personen inte ska känna sig anklagad och förklara att man alltid finns där för den ändå.

Hade jag haft ett annat liv hade jag försökt hjälpa henne på bästa sätt, men det känns inte som det är rätt tid för att lägga hennes problem på mina axlar. Vi är vuxna och tar våra egna beslut och jag känner att det bästa för mig är att minska kontakten med henne tills jag får ordning på mitt egna liv. Jag känner mig självisk men jag orkar inte dras med i allt det där, jag orkar inte höra, jag vill inte höra. Jag vill gå vidare och inte höra sånt som för mig tillbaka i tiden för jag vet att jag är svag men jag vill bli stark. Jag måste tänka på mig själv i första hand, för det finns ingen annan som tänker på mig om inte jag gör det.