tystlidande

Jag märker att det inte är bra att gå hemma för mycket och inte ha någon sysselsättning, man hakar upp sig på småsaker och man tänker på obetydliga saker som man annars inte har tid att fundera över. Speciellt när det gäller utseendet. Man har för mycket tid över så man kollar sig ofta i spegeln och tänker på vad som är fel med det man ser i spegelbilden, man nästan analysera varenda litet hårstrå och millimeter på kroppen och hakar upp sig på de småfel man hittar. Jag vet inte om det är på grund av att jag inte vet hur jag ska hantera alla mina känslor som jag lägger ner så mycket tid på mitt utseende och fokuserar på det eftersom jag inte har något annat att göra och inte vill att känslorna ska komma fram. Jag distraherar mig själv liksom.

Men jag vet också att en hel del beror på allt han sa till mig och att jag hela tiden försökte leva upp till hur han ville att jag skulle se ut. Han kommenterade alltid hur jag sminkade mig och sa hur jag borde sminka mig. Han gick nästan ner på mikroskopsnivå när han var som värst. Jag glömmer aldrig när jag ibland kunde kolla mig i spegeln och tänka att jag såg bra ut innan jag träffade honom, men sen efter att vi träffats när jag kollade mig i spegeln igen kunde jag tycka att jag var så ful att jag tyckte synd om honom för han var ihop med en så ful tjej som mig. Jag drog naglarna hårt mot mitt ansikte  och grät för jag tyckte jag var så ful. Ibland ringde jag honom också och grät och sa att han borde hitta en tjej som är vackrare än mig så han inte behöver skämmas.

Det gör så ont när jag tänker på det här...