tystlidande

Igår var det första gången jag grät över min situation. Över mitt liv. Vart jag hamnat. Jag har gråtit förut, men inte alls på samma sätt. Jag försöker visa mig så stark, jag gråter aldrig framför någon eller ens visar att jag mår dåligt. Jag har ingen kontakt med mina känslor många gånger. När jag pratat om vad han gjort mot mig har jag inte visat en enda känsla, men jag kan berätta ingånde hur det kändes i den stunden och hur jag känner nu efter, men man kan aldrig tro att det är samma person som berättar som varit med om allt. Jag kan till och med sitta med ett leende, skratta och dra skämt då och då.

Igår var första gången jag grät i telefon och kände hur allt bara välde över.  Första gången jag visat hur jag verkligen känner just nu, att jag ibland tappat hoppet och inte orkar med livet. Jag önskar jag kunde sova bort några år av mitt liv och vakna när allt är bra igen. Slippa ta jobbiga beslut och känna press på mig. Jag vill vara som alla andra, leva det liv vanliga människor lever. Jag vet att jag kommer få allt jag önskar en dag, men vägen är så lång att jag vill ge upp innan jag ens börjar varndra.