tystlidande

Igår kväll kände jag hur paniken kom och jag ville bara springa ut här ifrån. Det är alltid på just fredagar de där konstiga känslorna kommer, när man vet att det borde vara en dag alla hittar på något, men jag sitter här och har absolut inget att göra. Förut kollade jag på tv flera timmar varje dag, eller det kanske var att underdriva för jag levde för tvn eftersom jag inte hade så mycket annat att göra som fick mig att glömma bort verkligheten. Men eftersom man inte har egen tv här och det är jobbigt att bli störd hela tiden när man kollar på något och aldrig får vara ifred har jag slutat kolla på tv, inte för jag bestämt det eller något utan det har bara blivit så. Tv intresserar mig inte längre så det är inte heller ett alternativ på en fredagskväll.

Så igår satt vi alla här, och konstaterade att vi känner oss instängda som i ett fängelse. Vi som inte gjort något fel. Man kanske kan undra varför vi inte slog ihop våra huvuden och gick ut och hittade på något tillsammans, men det går inte för alla är rädda, vi kan inte röra oss ute hur som helst.

Vi är med varandra 7 dagar i veckan och varje kväll umgås vi och efter ett tag blir det inte lika roligt att bara sitta och prata, man vill göra något! En dag i veckan kommer volontärer hit som hittar på olika saker med oss, t.ex. kollar på film, pysslar, går och shoppar m.m och de uppskattas verkligen, men det finns så många fler timmar att ta död på och ibland är det så jobbigt att ha såhär tråkigt och eftersom man inte mår speciellt bra heller så har man inte så mycket ork till att hitta på något heller.