tystlidande

Något som gör mig riktigt irreterad är att jag bor på en kvinnojour, där det ska jobba personal som är utbildade inom det här området och ska vara vana vid krishantering och allt vad det kan vara för hjälp vi behöver, men man får ingen hjälp alls. När man hör ordet kvinnojour så är nog det första ordet som ploppar upp i folks huvuden "hjälp, stöd, medmänniskor", men det är det sista man får. De påstår sig ha stor kunskap om kvinnomisshandel, men varför kan de då inte se in på djupet hos människor? Varför kan de inte de självklara sakerna? Allt är bara praktiskt här. Idag bad jag även om hjälp, för första gången sen jag flyttade hit, och svaret jag fick gjorde mig chockad. Jag kände mig nästan hånad rakt i ansiktet, som att jag inte är trodd. Jag försöker vara glad här, tänka på andra saker än mina problem och ha roligt med de andra som bor här, och personalen om några borde veta att man kan skratta men samtidigt vara helt trasig inombords, men tydligen hade jag fel. De har själva sagt att jag inte rikitgt verkar ha kontakt med mina känslor eftersom våldet mot mig varit så grovt och det är en försvarsmekanism men de vet att jag ändå är deprimerad och har ångest över hela situationen, trots det fick jag det där bemötandet som jag fick idag. Jag förstår sorgligt nog varför så många kvinnor som bor på kvinnojour går tillbaks till sina män, och så ska det inte vara! Jag kan ärligt säga att om jag inte hade varit med om så grov misshandel som jag varit och vet att han dödar mig det första han gör när han får tag i mig så hade jag nog gått tillbaks.

Det var en kvinna som kom hit förra veckan, mitt i natten. Hon stod utanför och ringde på och grät helt förtvivlat. Det finns ingen personal här på natten och vi får inte öppna dörren för någon här så jag fråga henne genom dörren om det var okej att jag ringde polisen så hon kunde prata med dom. Jag ringde och när polisen kom så släppte jag in dem och hjälpte sedan kvinnan när hon hade pratat klart med polisen och visade henne runt i huset och vilket rum hon skulle bo i. Vi satt och pratade nästan två timmar om allt som hänt henne och jag tröstade henne. När man själv har problem och har varit med om så mycket är det ibland svårt att lyssna på andra och när jag pratade med henne fick jag stark ångest och kände mig jätte nere men jag kunde verkligen inte lämna henne ensam den natten, jag vet själv hur det känns att komma till ett sånt här ställe i en akut situation och jag vet hur viktigt det är att ha någon som lyssnar. Så jag är så glad att jag kunde hjälpa henne.

Men idag fick jag tyvärr reda på att hon gått tillbaks till den man som misshandlat henne och jag visste att det skulle hända, för hon fick ingen hjälp. Personalen var upptagna med annat och gav henne inte det stödet hon behövde. Jag försökte finnas där för henne så gott jag kunde men jag är själv deprimerad och orkar inte hur mycket som helst. När jag hörde det här blev jag verkligen ledsen och det är så synd att trots att kvinnomisshandel inte direkt är något nytt så har man inte kommit längre i arbetet.