tystlidande

En tjej hjälpte mig att fixa mitt hår jätte fint idag, man mår alltid bättre när man känner sig vacker... ska måla naglarna också och noppa ögonbrynen och sen får det räcka för idag. Annars har jag inte gjort så mycket, bara varit hemma och känt mig deppad.

Just nu är jag i en djup svacka men ibland måste man låta sig ta in allt som händer och låta allt ta sin tid. Jag tänker inte stress för att försöka må bra så snabbt som möjligt för det slutar aldrig bra, "det som göms i snö kommer upp i tö" och det är exakt det som kommer hända om jag tar den "enkla" vägen. Jag kan inte förtsätta som förut, det är dax för att ta tag i allt en gång för alla och jag vet att det  blir en hård resa men det är vad som behövs.

Det är okej att må dåligt, det har jag lärt mig efter allt som hänt och det är synd att det inte pratas mer om psykisk ohälsa, att man ska behöva skämmas för att man mår dåligt. Alla mår dåligt någongång i livet. Jag märker att jag ibland blir bemött som att det är något fel på mig, som att jag är konstigt för att jag säger att jag mår dåligt, att jag är deprimerad och har ångest. Vissa slänger ut kommentarer som om att de tror att jag vill känna som jag gör, trots att de vet allt jag gått igenom och hur mitt liv ser ut. Det är nog det som sårar mig mest.

Det här är inget jag väljer, utan något som kommer för att jag aldrig kunde känna dessa känslor när jag var i förhållandet. All rädsla, sorg och smärta jag borde känt då kommer upp nu när jag är i trygghet. Hade jag känt det då hade jag bokstavligt talat gått under, men kroppen försvarar sig själv genom att förtränga det tills det en dag blir för mycket.