tystlidande

Myndigheterna har börjat sätta en sån press på mig, och även när det gäller det här förstår jag inte hur de tänker. De vill att man snabbt ska komma på fötter igen och få ett vanligt liv, och det är förståeligt, men det erbjuder ingen som helst hjälp alls!? De tycker man borde bli "frisk" på bara några veckor helt på egen hand även fast man varit med om många traumatiska upplevelser. Hur kan människor som inte varit i min situation sitta och tycka så mycket? Jag är fortfarande dödshotad och mitt uppe i allt och vet inte ens hur morgondagen ser ut men ändå vill de att jag ska bestämma mig nu om vart jag ska bo och vad jag ska jobba med och sen får man inte ångra sig för då säger de "men du sa ju..." och blir tvära.

Jag förstår att man inte bara kan gå runt och inte göra någonting, men jag väntar fortfarande på många beslut som avgör vad jag har för mögligheter och vart jag kan flytta och leva mitt liv i framtiden. Jag kan inte ens gå ut och har ett enormt överhängande hot, men de bryr sig inte, de tar inte mig på allvar. Ibland känns det som de tror jag är psykiskt störd och hittar på allt. Det är en hemsk känsla men det är sanningen och de behandlar inte en bra. De tror jag lever loppan på ett skyddat boende och har ett underbart liv. Hallå hör bara hur det låter...

Det är så lätt för dom att sitta där på sitt kontor och tycka att allt är så enkelt och att man borde må bra. Jag undrar hur de skulle må efter allt jag gått igenom, och hur enkelt det skulle vara för dem att gå utanför dörren när du vet att du när som helst kan få en kula i huvudet eller frätande syra kastat i ansiktet. En  myndighetsperson sa till mig "du måste tänka bort det där och gå vidare" och jag svarade "försök vara i mina skor i 10 min ska vi få se om du ens orkar leva efter de minutrarna". Skulle jag lyssna på deras råd skulle de vara förödande, och ändå ska de vara "experter" på kvinnomisshandel.