tystlidande

Jag förstår mig inte på myndigheter alls, deras motto är att "vänta in" allt. Några förebyggande insatser kommer det inte på tal om, utan något måste hända tills de agerar oavsett vilken person det gäller. Vissa människor får inte en andra chans, de har en chans och när den blir förbrukad finns de inte med oss i livet längre, då säger de istället "oj vad synd, vi borde lyssnat och tagit det på allvar".

När skillnaden mellan att grovt misshandla någon och att döda är hårfin borde man förstå vad nästa steg är. Jag förstår inte vad det är man väntar på? Räcker det inte att man blivit misshandlad i flera år? Behövs verkligen ett till bevis, till vilken nytta? Det jag också har tänkt på är att om han skulle döda mig skulle han inte få många år i fängelse, men skulle jag döda honom i självförsvar om han attackera mig skulle jag få ett rejält straff. Ska det vara så? Är det rätt?

Jag vill inte vara hon som kämpade och dog, utan hon som kämpade och överlevde. Varenda dag slåss jag för mitt liv mot myndigheterna och jag har inte tagit mig dit jag är idag för att han ska döda mig.

Jag tänker mycket på dom som inte vet det jag vet. Utan den kunskapen jag har fått hade jag inte haft det så bra som jag ändå har idag, eller kunna komma så långt jag vet att jag kommer göra. Jag tar inte ett nej, får jag det så ordnar jag saker själv istället. Det är jobbigt men det är värt det, sätt dig aldrig helt i myndigheternas klor, det låter kanske hårt men för dem kvittar det om du lever eller är död. De tycker inte människoliv är mycket värt i jämförelse med pengar.

Ibland kommer jag verkligen på varför jag startade bloggen och varför den är så viktig för mig... jag vill kunna hjälpa andra som har och har haft det som jag.