tystlidande

Jag har märkt att det är lite tabu att prata om att man saknar den som misshandlat en. Man skäms och vågar inte prata om känslorna kring det. Jag tycker det är synd för även det känslor måste man bearbeta för att kunna gå vidare. Det är en stor sorg när man inser att den man älskat och levt med i så många år visar sig vara någon helt annan än man trott , att han har ljugit en rakt upp i ansiktet och levt ett liv på sidan av man inte hade en aning om. Det är det största sveket och man har blivit sviken av någon som stått en så nära.

De flesta har också systematiskt varit otrogna, och att acceptera det är svårt. Att ta in det och förstå är en omöjlighet för mig just nu. Jag kan inte tänka på det eller ens prata om att det kan ha varit så. Det får inte ha varit så. Jag gav honom mitt liv och mitt hjärta och han bara trampade på allt.

Men huvudsaken nu är att han inte får ta en enda dag till av mitt liv.