tystlidande

Har inte uppdaterat något på flera dagar pga att jag mått dåligt och haft mycket i huvudet. Har lite svårt att få ihop livet just nu. Jag vill så mycket men ser liksom inte lösningen. Rädslan tar över.

Ibland tänker jag att jag riskerar mycket genom att skriva här. Jag skriver inte speciellt detaljerat men det är ändå för mycket kanske? Men jag vill verkligen att andra människor ska förstå, för det är inte många som gör det. Jag vill öppna folks ögon, det här kan hända vem som helst... det är inget speciellt med mig, jag är inte sämre än någon annan och kommer heller inte från dåliga familjeförhållanden eller är missbrukare, jag är en helt vanlig tjej som hamnade med fel kille som i början var helt underbar.

Det finns så mycket fördomar om oss, och det gör att jag skäms ibland när jag träffar någon jag vet inte förstår sig på hela den komplicerade psykologin bakom ett misshandelsförhållande. De tror man är en svag person för man varit med en man som misshandlat en, men jag skulle säga att vi är några av de starkaste människorna som finns. Vi har blivit nedbrutna till den minsta smulan, men ändå tar vi oss därifrån och upp. Vi hittar kraften som får oss att kämpa för våra liv. Vi är starka som orkar med hela den processen utan att ge upp och även om vi faller så tar vi oss någongång upp, och för mig är det en enorm styrka.

Jag vet att de som inte förstår inte ser mig på det sättet jag själv gör, därför väljer jag till vilka jag vill och inte vill berätta. Men det som räknas är vad jag känner, inte vad andra tycker.