tystlidande

Tänk om livet kunde vara såhär för alltid. Jag känner mig fri. Rädslan finns men den går inte att jämföra med förut... jag blir trött på kvällarna och behöver inte tvinga mig själv att sova när jag varit vaken över 20 timmar i sträck och fortfarande inte är trött. Jag kan gå ut, jag är försiktig men den där ständiga paniken är inte närvarande längre. Alla jobbiga känslor och dödsångesten finns kvar, men de tar inte över mitt liv. Jag vet att min familj är trygg, jag är tryggare. För stunden i alla fall. Det här varar bara några månader. De här månaderna kanske är de enda för flera år frammåt? Jag känner mig som en människa nu, men sen då? Kommer jag orka ha det som förut igen? Jag vill ta vara på den här stunden, men då kanske det blir för jobbigt när allt är över... kanske ska jag fortsätta som förut för att det inte ska kännas som om att jag förlorar allt igen?