tystlidande

Det går frammåt. Om jag tänker på vart jag var 1 augusti och vart jag är nu är det stor skillnad. Kanske inte vart jag är någonstans rent fysiskt, jag bor fortfarande på skyddat boende och lever inget vanligt liv, men inombords är jag så långt borta från hur det var förr. Jag har en skarpare bild av hur framtiden ser ut, jag har fått en egen vilja om vad jag vill göra och jag har mål.

Undra hur mitt liv ser ut om ytterligare 3 månader? Även fast jag vet hur jag vill ha det och har en bild av hur det kommer att bli så kan allt förändras. Därför har jag lärt mig att inte färsta mig för hårt vid vad jag vill och drömmarna. Om en vecka kanske jag blivit tvingad att släppa allt och fly utomlands?