tystlidande

Jag håller på att skriva ner saker han utsatt mig för, både för att bearbeta och för att jag inte ska glömma hur saker gick till. Jag vill skriva ner det nu när minnet är färskt och man kommer ihåg detaljer i fall jag skulle behöva använda mig av det senare i livet. I en rättegång till exempel är det viktigt att komma ihåg detaljer, tidsföljd och ha en sammanhängande berättelse när det står ord mot ord. Och det vet jag att det kommer göra mellan mig och han. Ingen kommer våga vittna, även fast jag vet att de vill hjälpa mig och bryr sig om mig så förstår jag varför de inte vågar och jag vill inte heller att någon annan ska behöva utsätta sig för fara. Det är inte värt det speciellt inte när straffen är så låga som de är i Sverige. Journaler från sjukhus är bra bevisning i ett ord mot ord fall men eftersom han väldigt få gånger lät mig åka till sjukhus för att kolla upp mina skador så har jag inte så mycket att hämta därifrån heller.

Det är väldigt psykiskt påfrestande när jag skriver och börjar känna som jag kände just i de stunderna då jag var så rädd och jag minns alla ord och alla slag. Det är som att jag är där igen. När jag tänker tillbaks på vissa av händelserna får jag panikångest. Jag blir även arg, jag undrar hur jag bara kunde ta det, att jag sa förlåt när jag inte hade något att be om förlåtelse om och för att jag inte satte stopp för det för länge sen. Hur kunde jag bara ta det? Men jag vet att jag känner så nu för att jag börjar förstå mitt värde, då gjorde jag inte det.

För mig är det även viktigt att skriva ner vad som verkligen hänt i detalj för jag är rädd för att om något händer mig så är det ingen som vet sanningen. Nu vet jag att det finns på papper i mina egna ord, undertecknat med mitt namn och han kommer aldrig komma undan. Jag kommer aldrig låta honom komma åt mig, men det känns bra att ha reservplaner, det har jag med allt för det får mig att känna mig trygg.