"Till dig..."
Det har börjat väckas massor av olika känslor inom mig jag inte kännt förut. Mitt huvud tar mig tillbaks till vårt förhållande, till de stunderna emellan den fysiska misshandeln då det kunde vara bra. Men det jag definerar som bra med vårt förhållande skulle vara över smärtgränsen för många men jag var så van med att bli behandlad som om att jag inte var värd något att jag inte kunde se det själv och kan nog egentligen inte det fortfarande heller. Jag förstår bara det, att det inte är normalt att bli behandlad så i ett förhållande, men när jag tänker på det nu tycker jag vi hade det jätte bra ändå. I framtiden när jag får känna på hur man kan och borde bli behandlad tror jag att jag kommer inse vilket sjukt förhållande jag var i, men nu... nej inte riktigt. Helt ärligt.
Jag känner mig så sviken av honom. Jag börjar tänka på det bra vi hade, hur han kunde rycka det ifrån mig när han visste hur mycket det betydde för mig.
Du visste den dagen, som jag, att det var slutet. Jag har kämpat för oss så länge, men du har alltid krossat det jag byggt upp. Jag hade rätt när jag sa; när jag slutar kämpa finns det inget kvar. Jag visste länge att det skulle sluta såhär, jag visste att dagen skulle komma då jag aldrig får se dig igen och att mitt liv aldrig någonsin skulle bli desamma. Det var därför jag grät, det var därför jag ville att du skulle krama om mig de där gångerna... för jag visste och jag egentligen inte ville släppa dig. Bara tanken skrämde mig. Tårarna rinner ner för min kind när jag tänker på det. Jag hatar dig för att du blev det där monstret. Jag kommer aldrig förlåta dig för vad du gjort mot mig".
