tystlidande

Det är så skönt att få vara ensam lite. På det skydadde boendet kan man vara ensam på sitt rum men det är inte samma sak som att få vara helt ensam. Jag trivs jätte bra där, men ibland behöver man en liten paus från den miljön för det är ändå påfrestande att bo där. Jag längtar tills jag får flytta till en egen lägenhet, men just nu känns det tyvärr väldigt långt borta. Jag skulle gissa på att det kommer dröja minst 1 år innan allt som behövs ordnas är klart och jag är redo psykiskt och fysiskt att börja på ett nytt liv. I nu läget känner jag att jag inte alls skulle klara av att ha ett vanligt fungerande liv med den rädsla och oro jag känner.

Den största rädslan jag har är tanken att känna mig instängd eller hamna i en farlig/livshotande situation jag inte kan ta mig ur. Det plågar mig verkligen. Jag har varit i många sådana situationer därför känner jag att det är så svårt att ta sig ur det tankesättet då jag fortfarande sitter i en väldigt utsatt situation och min rädsla är realistisk. Man brukar säga att "ångest inte är en realistisk rädsla utan överdrivna farhågor och tankar om att det kan hända katastrofer", men för mig är det tvärtom.