tystlidande

Ibland stannar jag plötsligt upp och saknaden bara slår mig. Varje gång är lika förvånande, den kommer sådär som en blixt från klar himmel, den smygen sig inte fram utan kommer helt utan förvarning. Jag är ingen superwoman, även fast jag ibland önskar det. Vissa känslor finns kvar trots det enorma hatet, sveket och rädslan jag samtidigt känner, det är bara mänskligt. Jag är så van att älska honom, jag vågade inget annat.

Efter att han slagit mig älskade jag honom ännu mer än jag annars brukade, jag ville vara nära honom, att han skulle krama om mig och trösta mig, trots den enorma skräck jag hade känt bara några minuter tidigare. Jag tror det var för att jag inte kunde hantera rädslan, som om att jag tänkte "håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare" undermedvetet, jag vågade inte känna något annat än kärlek för det här monstret. Hade jag låtit mig kännas vid rädslan tror jag att jag hade tappat kontrollen helt, det hade varit olidligt att utstå och inte ens nu vet jag att jag har släppt på alla känslor runt det han gjort mot mig, jag är så rädd för att bryta ihop helt.

Han var alltid misstänksam mot mig, trodde jag ljög för honom stup i kvarten och jag sa alltid till honom: "jag ljuger aldrig för dig, skulle aldrig komma på tanken därför tror jag desamma om dig och litar på dig, men eftersom du tror allt och alla ljuger för dig måste det betyda att du själv ljuger för du vet vad du är kapabel till"... och jag hade rätt. Han levde ett helt annat liv än han påstod bakom ryggen på mig.