tystlidande

Han har börjat ganska intensivt att försöka kontakta mig och det gör mig lite orolig... även fast jag vet hur han fungerar fick jag för mig att han sakta men säkert börjat gå vidare för han är så noga med att inte ta ner sin "stolthet" och speciellt inte visa mig att jag betyder något och att han inte behöver mig. Att han tagit sig ner till den nivån är oroväckande och visar på att han börjar bli desperat.

Om jag bara hade fått gå vidare... nu handlar så mycket om han. Man måste tänka på varenda steg man tar, varenda ord man säger och vart man kan synas och inte. Det känns som jag kvävs. Ibland blir jag riktigt ledsen när jag tänker på att jag aldrig kommer kunna åka tillbaks där jag kommer ifrån, inte kunna hälsa på släkten eller fira olika högtider och händelser med dom. Jag kommer alltid bara få höra om det, och visst de kan komma hit men det är inte samma sak.

Missuppfatta mig inte, jag är faktiskt samtidigt väldigt glad att jag är där jag är och jag hade kunnat flytta hit även om det inte hade varit pga han. Jag trivs här och jag ser det som en stor chans i mitt liv, men de tankarna om att jag inte kan vara där jag vill ibland gör mig arg, ledsen och besviken för att det endast är pga han och inget annat. Ingen borde få ta någon annans frihet.

Ibland tror jag att mitt liv är som alla andras, jag vill inte acceptera att jag hamnade med en galning som kommer påverka mitt liv på ett eller annat sätt många år frammåt, men han kommer dock aldrig någonsin styra mitt liv igen eller ta över det, jag är en egen person nu! Det är när jag tror mitt liv är som alla andras jag blir ledsen över vart jag är, men när jag tänker på sanningen, vad jag har för alternativ så är jag överlycklig över att vara här.