tystlidande

Ibland kommer det plötsligt upp så konstiga känslor inom mig, precis när man tror att man kunnat komma över vissa saker så bubblar de upp igen. Jag har alltid sagt att både hat och kärlek är en känsla för någon, och jag vill inte känna något av dom. Man vet att man glömt personen när man inte längre kan känna något, varken bra eller dåliga känslor. Har jag fel?

På senaste tiden har jag bara känt ett stort hat, mot både honom och mot mig själv. Jag anklagar mig själv mycket för det som hänt. Han kunde dödat mig, jag lät mitt liv ligga i hans händer och jag kunde varit död. Död. Och jag accepterade det på något sätt. Jag brukade "skoja" med människor runt omkring mig hur jag ville ha det. En vit kista på begravningen, en speciell låt som betyder mycket för mig skulle spelas, jag ville absolut bli kremerad och att de skulle sprida ut min aska för att ingen skulle kunna komma ihåg mig. Mitt olyckliga liv skulle inte få finnas mer.

Han sa alltid "vaddå är det inte värt att dö för mig?" och fick det att låta som att det var ett privilegium att få dö för hans skull...för det var så han såg det. Han var också noga med att påpeka att han absolut inte skulle komma på min begravning, han skulle ut och fira istället och sen kissa på min grav.

Jag var djupt deprimerad i början av förhållandet då han som mest psykade och hjärntvättade mig, jag var i chock. Jag hade ångest och grät varje dag i 6 månader och jag önskar att jag hade förstått då att det var Han som framkallade alla känslor, det var inte han som kunde hjälpa mig och få det livet jag drömt om som han påstod. Han var så grym, så elak! Vill inte ens tänka tillbaks på vilka tekniker han använde på mig, det gör för ont att inse att man blivit behandlad så. Jag önskar att jag hade sett igenom honom som jag gör nu, att jag kunde se det mörka som gömde sig i hans blick.