tystlidande

Idag kände jag verkligen att samtalet hos psykologen gav mycket, jag börjar lära känna henne bättre och kan slappna av mer och allt blir naturligare då, man krystar inte fram allt för att man måste, utan nu gör jag det för att jag vill. Fick mycket sagt och en hel del att fundera på. Jag måste börja reflektera mer över vad det är som utlöser mina dalar, det går väldigt upp och ner i hur jag känner och jag tycker det är jobbigt och frustrerande. Vet man orsaken kan man påverka och styra det bättre, men jag upplever det som att det bara plötsligt kommer och inte smyger sig på som det annars brukar, utan väldigt starka och negativa känslor kommer på en och samma gång. Hon frågade om jag då tänker på att jag inte orkar leva, men det är mer att jag önskar att jag inte var jag då, att jag hade sluppit gå igenom allt det här, att det hade varit lättare om jag inte fanns. Men jag känner annars stor livslust och är glad över vem jag är och har blivit, så det är verkligen helt skilda känslor jag kan känna. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att jag skulle få självmordstankar eftersom jag inte vill dö. Jag vill inte dö nu när jag har klarat mig ifrån alla de gånger jag trodde att jag tog mina sista andetag. Jag tog mig ur för att överleva, inte för att dö. Jag känner verkligen efter allt att jag måste passa på att leva nu, för livet väntar inte.