tystlidande

Idag insåg jag nog varför sommaren framkallar ångest för mig, jag har alltid acossierat sommaren med att jag känner mig instängd och olycklig. Varje sommar har jag för det mesta suttit inomhus, jag kom nästan bara ut när jag och han hittade på saker, vilket inte var speciellt ofta. Ibland var jag ute, men han fick mig att känna mig konstig som gick själv, alla andra hade ju någon att vara med förutom jag. Jag är fortfarande ensam, men jag känner mig inte konstig. Jag trivs ibland med att vara ensam och nu känner jag att jag i alla fall kan göra vad jag vill. Förra sommaren var det ju jätte varmt och en dag tröttnade jag på att sitta inne i värmen och frågade om han ville följa med och bada, men det ville han absolut inte och sa "kan du inte ta med dig en kompis?" fast han visste att jag inte hade någon att ta med, då sa jag att jag isåfall skulle gå själv men då blev han jätte irriterad och sa "du fattar väl att du inte kan sitta där själv, alla kommer titta på dig" (och menade att jag skulle skämma ut honom om nån han kände såg mig där själv). Men jag känner efter idag att jag nog i år kommer börja uppskatta sommaren, istället för att sitta och längta efter vintern som förut, får då kände jag att det ändå var mer okej att sitta inne eftersom alla andra också gjorde det.

Jag förstår inte hur jag orkade med allt så länge, om jag skulle hamna där igen nu tror jag inte att jag skulle klara det, för jag känner mig så svag ibland. Men det beror nog på att ju mer han psykade mig destor starkare var jag tvungen att bli, så med tiden byggdes orken och faktiskt viljan att överleva på. Ett tag var jag så deprimerad att jag inte tänkte på något annat än att jag önskade att dö, men det försvann sakta och ersattes av något helt annat.