tystlidande

Tog en lång promenad i det fina vädret och satte mig sedan och läste en tidning i solen en timme. Riktigt skönt.

Har en hel del riktigt starka minnen från förra sommaren, jag minns nästan allt i minsta detalj, även små obetydliga saker. Jag kommer ihåg varenda känsla och jag tror det beror på att jag så intensivt förberedde mig på att lämna honom, det var väldigt svårt för mig de sista månaderna och jag mådde jätte dåligt. Jag glömmer aldrig den dagen när jag var jätte ledsen och han kom hem för att vara med mig, vi låg i sängen och jag började gråta, han frågade "varför gråter du?" och jag svarade "jag vet inte". Jag visste egentligen varför jag grät, och det var för att jag visste att allt en dag bara skulle vara ett minne. Det jag upplevde i den studen skulle jag aldrig få uppleva igen. Jag hade enorm separationsångest och ville på ett sätt att det aldrig skulle ta slut men det var så nära och det var bara en tidsfråga tills den dagen skulle komma. Jag skulle förlora min bästa vän, som han var i de stunderna när allt var perfekt. Det var riktigt svårt och det gjorde så ont. Jag låg med huvudet inborrat i hans bröstkorg och för första gången visade han faktiskt medlidande, det var väl kanske därför den stunden var så speciell för mig också.