Inget skydd utanför
Jag har hela tiden en känsla som säger mig att han är i närheten, att han snart kommer hitta mig. Vart kommer den känslan ifrån? Varför känner jag det, och så starkt? Ska jag lyssna på min intuition eller bara ta det som ren paranoia? När jag går ut genom ytterdörren kollar jag alltid i titthålet innan jag låser upp och även fast det är släckt (lamporna styrs av rörelsedetektor) och jag inte ser någon så är jag rädd tills jag gått ut genom dörren och hunnit kolla mig åt alla håll och försäkrat mig om att ingen står där. Min kontaktperson på det skyddade boendet frågade mig förut hur jag tror att han kommer göra i fall han skulle få reda på min adress när vi pratade om jag var rädd för att bo själv, och jag sa att jag var helt säker på att han skulle försöka bryta sig in genom dörren och hon sa då "är det inte större chans att han väntar på dig och försöker få kontakt med dig istället?", och när hon sa det insåg jag att det finns större chans att han gör så än plötsligt försöker bryta sig in om han inte försäkrat sig om att jag verkligen bor där, och jag känner att jag inte kan skydda mig mot det och det gör mig rädd. Gallergrinden är mitt skydd i lägenheten, men utanför har jag inget. Jag är glad för att de här tankarna inte tar upp så mycket av min tid, men de dyker upp då och då.
Jag är rädd för att han ska misshandla mig till döds, skjuta eller knivhugga mig. Han har innan kunnat misshandla mig grovt utan någon speciell anledning förut, men nu har han ju verkligen en anledning och som dessutom legat och grott i honom; jag har lämnat honom och i och med det har jag i hans ögon gjort det värsta tänkbara. Jag försöker att inte vara rädd och jag har inte den här rädslan förutom i trapphuset vilket jag haft problem med innan och som inte försvunnit helt än. Mycket har hänt i trapphus och de känslorna sitter kvar som jag kände då, jag är så rädd för att behöva uppleva det en enda gång till. Jag kommer försöka träna bort det, men problemet är ju att jag vet att han fortfarande letar, så jag kan inte riktigt än intala mig själv om att det aldrig någonsin kommer hända att han plötsligt bara står där mitt framför mig, eller kanske smyger på sig bakifrån...
Jag är rädd för att han ska misshandla mig till döds, skjuta eller knivhugga mig. Han har innan kunnat misshandla mig grovt utan någon speciell anledning förut, men nu har han ju verkligen en anledning och som dessutom legat och grott i honom; jag har lämnat honom och i och med det har jag i hans ögon gjort det värsta tänkbara. Jag försöker att inte vara rädd och jag har inte den här rädslan förutom i trapphuset vilket jag haft problem med innan och som inte försvunnit helt än. Mycket har hänt i trapphus och de känslorna sitter kvar som jag kände då, jag är så rädd för att behöva uppleva det en enda gång till. Jag kommer försöka träna bort det, men problemet är ju att jag vet att han fortfarande letar, så jag kan inte riktigt än intala mig själv om att det aldrig någonsin kommer hända att han plötsligt bara står där mitt framför mig, eller kanske smyger på sig bakifrån...
Kommentarer
Trackback
