Avslutningslunch
De 8 veckorna är nu avklarade och idag hade vi avslutningslunch, det var riktigt mysigt och jag satt kvar ända till 15.30 och pratade med några andra från gruppen. Bytte nummer med de som jag kommit närmast och vi har bestämmt oss för att träffas allihopa efter nyår, det är jag som ska styra upp det hela och fixa med "träffen". Det är så sorgligt att det nu är över, det är dags att gå vidare till en annan fas och det känns ganska otryggt; vad kommer jag träffa för människor sen? Vart kommer jag jobba? Kommer jag trivas? Hur kommer vardagen och livet se ut? osv...
Trodde aldrig jag skulle få vänner på arbetsrehabiliteringen, trodde aldrig jag skulle ha någon att ringa om jag behöver sällskap under en promenad eller vill gå och fika efter att jag gått där. Jag hoppades såklart, men jag vågade inte drömma för jag vet hur besviken man kan bli och det kändes inte som att det skulle bli såhär bra. Jag är nog inte så ensam längre? Jag har länga varit helt övertygad om att jag inte passar in någon annanstans än i den "gruppen" jag ingick i när jag var med han, i den hade jag min identitet och jag kände mig trygg och uppskattad där, jag blev sedd på ett speciellt sätt som jag nästan sörjt över att jag aldrig kommer få uppleva igen... men det där var inte riktigt sanningen, inser jag nu. Jag har och kommer få uppleva det där igen, många gånger, det gäller att bara hitta rätt slags människor där man passar in och inte försöka passa in i en grupp som inte är rätt för en själv.
När jag tänker på det, vad mycket som förändrats på bara 8 veckor - 2 månader. Jag är så tacksam för alla möjligheter jag fått, för alla underbara och hjälpsamma människor jag stött på och för livet, för att jag får leva det.
Ett nyckelord som är så viktigt när man befinner sig i en svår situation, oavsett vad det gäller, är: Positiv inställning. Med positiv inställning kan man klara allt... Nästan.
Trodde aldrig jag skulle få vänner på arbetsrehabiliteringen, trodde aldrig jag skulle ha någon att ringa om jag behöver sällskap under en promenad eller vill gå och fika efter att jag gått där. Jag hoppades såklart, men jag vågade inte drömma för jag vet hur besviken man kan bli och det kändes inte som att det skulle bli såhär bra. Jag är nog inte så ensam längre? Jag har länga varit helt övertygad om att jag inte passar in någon annanstans än i den "gruppen" jag ingick i när jag var med han, i den hade jag min identitet och jag kände mig trygg och uppskattad där, jag blev sedd på ett speciellt sätt som jag nästan sörjt över att jag aldrig kommer få uppleva igen... men det där var inte riktigt sanningen, inser jag nu. Jag har och kommer få uppleva det där igen, många gånger, det gäller att bara hitta rätt slags människor där man passar in och inte försöka passa in i en grupp som inte är rätt för en själv.
När jag tänker på det, vad mycket som förändrats på bara 8 veckor - 2 månader. Jag är så tacksam för alla möjligheter jag fått, för alla underbara och hjälpsamma människor jag stött på och för livet, för att jag får leva det.
Ett nyckelord som är så viktigt när man befinner sig i en svår situation, oavsett vad det gäller, är: Positiv inställning. Med positiv inställning kan man klara allt... Nästan.
Kommentarer
Trackback
