tystlidande

Efter att jag varit hos psykologen idag så skulle jag gå förbi djuraffären och på vägen dit träffar jag på en tjej från rehabiliteringen, samma tjej som följde med mig och köpe ljusstaken förra veckan. Vi stod och pratade en liten stund  och sedan föreslog hon att vi skulle gå och ta en fika och vi gick till ett riktigt mysigt café och satt och pratade ett bra tag. Uppskattar att hon tog det intiativet och det gjorde mig väldigt glad. Det känns naturligt och avslappnat att att vara med henne för hon är inte så nyfiken och ställer inte jobbiga frågor som man måste slingra sig ur utan jag kan verkligen känna att jag kan vara mig själv till den mån det går och bara berätta det jag vill om vad som hänt, vilket inte är speciellt mycket. Hon vet inte att jag blivit misshandlad och inte att jag har skyddad identitet, men jag är ju mycket mer än bara det...