tystlidande

Idag kom ett bakslag som absolut inte ska få golva eller suga musten ur mig. Jag borde ha lagen på min sida och någon måste ta ansvar, så är det bara. Jag ska kämpa för det jag behöver för att "komma tillbaka", det är inget snack om den saken för ingen ska få köra över mig och jag ska inte ge mig för att jag skäms och inte tycker jag förtjänar det, för det gör jag! Jag tänker aldrig mer låta tankar som "jag ska inte vara till besvär", "jag är inte värd det, andra behöver den hjälpen bättre" eller "då kan jag lika gärna ge upp" dyka upp i huvudet. Jag vet att jag har min psykolog bakom mig vilket är en stor trygghet.

Väntar på att en enhetschef ska ringa mig, så jag får ta och sitta här tills det samtalet kommer och då hoppas jag att vi kommer fram till något vettigt, om inte så får jag ta andra vägar. Jag ger mig i alla fall inte.