tystlidande

Jag börjar berätta mer och mer om han hos psykologen nu, de senaste 3 gångerna har handlat mycket om hur mina tankar/beteende/känslor påverkas av det jag varit med om. Innan har det varit annat som legat i fokus och det är bara enstaka saker som kommit på tal på samma sätt som nu. Det var väl i samband med att mardrömmarna kom tillbaka och rädslan började öka och allt annat runtomkring har börjat lugna ner sig som jag kände större behov av att börja bearbeta det.

Efter att jag berättat om den enorma stress jag levde med under 1 år med dödsångest nästan dagligen så frågade psykologen hur jag känner såhär efter när jag har lite distans till det, jag sa att jag bara hade lust att leta upp honom och skjuta ner honom. Jag förstår inte hur jag orkade leva i det där helt ärligt. Hur orkade kroppen? Det är konstigt att jag inte kollapsade eller något. När vi pratade om det sa psykologen att hon såg att jag var ledsen över det, men jag har ändå inte kontakt med dom känslorna, jag släpper inte fram dom. Det måste vara svårt för många att förstå, när man pratar om riktigt svåra traumatiska händelser och så sitter man ganska obeörd när andra skulle sitta och storgråta utan att få fram ett enda ord.

Jag känner mig så lättad efter att ha prata om det jag gjorde idag, hjärtat blev pyttelite lättare men det där pyttelilla känns. Det där livet var så sjukt svårt att leva, så mycket smärta och så mycket olycka. En sak som verkligen slog mig i dag var att: När du förstått att det inte är ditt fel att han slår, att du inte behöver skämmas och det inte är du som gjort/gör fel, då har du kommit långt. Och med det i sina tankar kan man komma långt också. I Sverige är det förbjudet att slå någon, oavsett hur provocerad man blir, kom ihåg det nästa gång du blir slagen och beskyller dig själv eller blir beskylld för att du "provocerade" eller "gjorde honom arg".