Det som inte sägs finns inte
När jag var hos psykologen i måndags så ritade hon upp en slags "karta" över de genetiskt närmaste personerna i min familj upp till mormor/morfar och farmor/farfar, sen fick jag förklara våra relationer både när jag var liten och nu. Efteråt frågade hon mig hur det kändes att se det, och sa att det kunde väcka starka känslor hos många. Jag sa "jag vet inte, det känns nog inget speciellt", men jag ljög. Jag tyckte det var riktigt jobbigt att se men jag vågade inte säga något för jag var rädd för att jag skulle börja gråta. Det känns så fel att jag inte sa sanningen till henne, jag är ju där för att få hjälp inte för att sitta där och ljuga för då kan jag ju omöjligt utvecklas. Problemet är bara att jag har så svårt att gråta framför andra, jag tycker det är oerhört pinsamt och jobbigt. Eftersom jag inte sa hur det kändes, så finns de inte och det är därför jag unviker att prata om sånt som är känsligt för mig. Jag låtsas som att jag inte bryr mig för skulle jag öppna en enda känsla, ens ha de jobbiga orden på min tunga så brister hela jag.
