tystlidande

Imorse somnade jag klockan 7 på morgonen för jag satt uppe hela natten och pratade med en "vän". Det var ett samtal som inte kunde kommit lägligare. Ibland är det så skönt att få andras perspektiv på saker, vet inte om det bara gäller mig men jag kan känna mig så vilsen och kan ibland inte veta vad som är okej när det gäller tankar och känslor och hur man kan/får agera ut dem. Jag har tendens att tänka mycket mer på andra än mig själv och det är jag som blir lidande i slutändan. Som jag alltid sagt: om man inte tänker på sig själv vem ska då göra det?? Jag kanske borde följa mitt eget motto?

Efter allt vi pratade om igår är jag så taggad till att göra en förändring. Jag vill bli stark, inte låta någon sätta sig över mig och sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Det tar tid att förändras, men jag ska komma ur det här som en människa jag vill vara och trivs med att vara.