tystlidande

I natt låg jag och tänkte mycket och somnade inte förens 4. Jag tänker på att jag egentligen inte riktigt är redo att flytta till en egen lägenhet. Det som ledde till att jag betämmde mig för att leta lägenhet var att jag fick mycket press på mig från olika håll men den avgörande anledningen var att jag inte alls trivs på det skyddade boendet längre. Jag mår riktigt dåligt i den miljön. Jag har bott där i 6 månader nu och de första månaderna trivdes jag verkligen, men när många nya människor började flytta in som inte är i lika allvarlig situation som jag så började jag även känna mig otrygg. Reglerna slutade följas och många började göra på sitt sätt utan att ta hänsyn till andra som bor där och att man äventyrar allas säkerhet genom att vara ovaksam och oförsiktig. Personalen har sagt att det hädanefter kommer bli många förändringar i huset och jag hoppas de tar problemen på allvar och verkligen gör en förändring för man måste ta hänsyn att det kommer kvinnor dit med olika problem av olika grader och man måste försöka anpassa miljön så det passar alla på ett eller annat sätt. Jag flyttar snart men jag tänker på alla de kvinnor i framtiden som kommer flytta dit, att trivas när man kommer till ett sånt ställe är en jätte viktig faktor för att bryta sig loss och kunna ta sig vidare. Utifrån vad jag vet att jag behöver så skulle jag behöva stanna där för att få allt stöd jag behöver och kan få därifrån, men pga miljön och hur jag mår där gör det mig inget gott att vara kvar så därför valde jag att börja söka efter en lägenhet, men redo skulle jag inte säga att jag är just pga det stora rädslan och hotet mot mig som fortfarande finns.

Jag kommer åka tillbaks dit nästa helg men stannar bara 2 veckor för att sedan åka tillbaks dit jag är nu. Jag vet inte om jag tycker det är så jobbigt att vara där just nu för att jag själv kommit ganska långt i min process medans de flesta där är mitt uppe i allt och jag tycker det är väldigt jobbigt att lyssna på vad de kvinnorna berättar för mig. För ibland när någon berättat något kan jag bli väldigt arg inom mig och påminns starkt av vad jag själv varit med om och det gör att jag kan känna att jag går tillbaks i min process istället för att gå frammåt. Många, både kvinnor och barn anförtror sig till mig och det kan bli för mycket för mig eftersom jag har så mycket egna problem som jag inte kan prata med dom om och det känns som det blir för stor tyngd på mina axlar eftersom jag hela tiden försöker hjälpa andra när jag egentligen först och främst måste hjälpa mig själv.