tystlidande

Idag på förmiddagen tog jag tåget hit där jag nu ska vara i 11 dagar. Miljöombyte uppskattas alltid. Jag känner att jag är färdig med det skyddade boendet samtidigt som jag får lite separationsångest. Ett nytt kapitel i mitt liv börjar och flytten känns som ett så stort steg. Ibland kan jag känna att misshandlad kvinna blivit min identitet, det är svårt att förklara vad jag menar men det beror väl på att allt handlat om misshandeln det senaste 6 månaderna. Därför är det svårt att försöka bli någon annan nu och lägga det livet bakom mig. Jag kommer inte kunna berätta för människor jag träffar, i alla fall i början, vad som gjort att jag hamnat där jag är idag och jag känner ändå att det är en viktig del av mig. Men det är inte min identitet, jag är så mycket annat också. Jag har svårt att skilja på vem jag egentligen är och vem han ville att jag skulle vara och det är något jag vill jobba på, men det är svårt när jag fortfarande inte kan vara mig själv. Miljön är så viktigt för att man ska kunna förändras och utvecklas och där känner väl jag att jag inte har de bästa förutsättningarna, men jag tror det kommer hända mycket med mig när jag kommer ha mer kontinuerlig kontakt med psykologen för jag är övertygad om att hon kan ge mig de bästa verktygen för att förändras i den miljön jag befinner mig i. Hoppet är det sista som lämnar människan, som man brukar säga.