tystlidande

Jag kollade i min almanacka idag och såg att en person som betytt jätte mycket för mig fyller år den här veckan. Jag önskar jag kunde fira henne, eller i alla fall skicka iväg ett grattis sms, det är det minsta jag skulle kunna göra för henne... men det gör ont att jag inte kan det. Jag glömmer aldrig när hon sa "om ni två gör slut någon dag kommer jag ändå alltid fortsätta hålla kontakten med dig, oavsett vad han tycker om det för du är en jätte bra tjej och jag tycker verkligen om dig, du är speciell". Jag önskar jag kunde haft kvar de alla i mitt liv, de ställde upp mycket för mig. En av hans närmaste vänner sa en gång till mig "om han någonsin rör dig eller ens lägger handen på dig, ring mig så tar jag han om det, lova att du gör det jag blir besviken om jag får höra att han gjort något och du inte ringt mig"... och så gav han mig både sitt mobilnummer och hemnummer. Jag önskar verkligen att de kunde fortsätta var en del av mitt liv.

Jag vet att jag skrivit om det här tidigare i bloggen, men det är så svårt för mig när det känns som att han har tagit allt ifrån mig. Jag tänker ofta på att jag vill kontakta hon som stog mig närmast, men jag vet att det finns risker med det, både för mig och henne. Det kanske ändå är det bästa att man har de minnena man har kvar, går vidare och hoppas att man träffar lika fina människor i framtiden?