Min takt
Jag känner sån ångest. Kanske för att jag inte längre riktigt kan kontrollera mina tankar som förut? Då hade jag ju knep som automatiskt "aktiverades" i huvudet när jag inte ville börja tänka på allt jobbigt jag gått igenom, men de fungerar inte längre. Jag känner att alla förväntar sig att jag ska komma över allt och gå vidare bara för att det börjar gå framåt i live, de tror att allt bara kan vända på några veckor. När jag inte bor på skyddade boendet kommer ingen ha lika stor förståelse för mig (och redan nu är den väldigt liten), för då är jag ju inte längre "utsatt". Då ser alla det som att jag borde kunna vara som "alla andra", eftersom jag utåt sett då har ett liv som alla andra.
Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig, det är inte det de hela handlar om, utan jag vill att alla ska förstå att jag fortfarande har långt kvar. Det tjatas en hel del om att jag nu absolut måste hitta ett jobb eller börja plugga, men det känns som det är nästan det sista jag borde tänka på just nu. Det enda jag borde jobba med är mig själv. Jag måste bli lycklig, få tillbaks självförtroendet och tilliten för människor, klura ut vad som är viktigt för mig och vad jag vill göra med livet. Varför ska man alltid göra allt på en gång? Jag måste få ta det i min takt. Självklart kan jag inte vänta i flera år, men varför denna stress? Jag är faktiskt kapabel till att själv planera mitt liv, men hur lätt är det att veta vad man vill göra bara sådär när man har haft en annan som bestämt hur man ska tänka och tycka i 5 år? Jag fick inte utvecklas som person under de där åren och därför måste jag nu klura ut; vem är jag?
Till sommaren, senast juli, vet jag att jag kommer att ha börjat med arbetsträning och kommit igång mer med allt. Men längre än så tänker jag inte planera, för under den tiden jag arbetar kanske jag får upp ögonen för någon speciell arbetsplats och börjar på någon utbildning inom det området. Jag måste bara få ta det i min takt.
